Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Livat värre i lilla Gåsåker när midsommaren firades

För det allra mesta var det ju hur lugnt som helst här vid Gåsåkers lilla järnvägshållplats. Men en gång om året kunde det vara ett fasligt tumult, i buskar och snår runtomkring.
Och det var då i midsommarens berusande tid.

Landsvägen mot Norrköping korsas av järnvägen, med riktning Arkösund åt vänster i bilden. Gåsåkers lilla hållplats, med väntsalen i ett litet rum ut mot vägen. När Harry Harryson på 1950-talet fångade vyn bodde Elsa Eriksson med familj redan där. Till vänster om bommen, helt nära husväggen, skönjer vi vevaggregatet som hon fick dra runt dag ut och dag in - varenda gång, som bommarna skulle först ner och sedan upp igen.

Landsvägen mot Norrköping korsas av järnvägen, med riktning Arkösund åt vänster i bilden. Gåsåkers lilla hållplats, med väntsalen i ett litet rum ut mot vägen. När Harry Harryson på 1950-talet fångade vyn bodde Elsa Eriksson med familj redan där. Till vänster om bommen, helt nära husväggen, skönjer vi vevaggregatet som hon fick dra runt dag ut och dag in - varenda gång, som bommarna skulle först ner och sedan upp igen.

Foto:

Norrköping2006-01-07 06:00
Ända till Gåsåker har vi alltså kommit. Fem mil från Norrköping, och med bara lite drygt två kilometer kvar till ändstationen Arkösund.
Gåsåkers stationshus finns kvar än idag. Lite tillbyggt, men alltjämt som på bilden beläget invid landsvägen mellan Norrköping och Arkösund.
Den sista platsvakten, Elsa Eriksson, bor också kvar där. Familjen flyttade dit år 1951, och in på 1960-talet - när järnvägen hade lagts ner - köpte de huset.
Hållplatsnamnet Gåsåker kom från den närbelägna gården. Sedan fanns också Kälebo by. Men stort mer än så var det inte.

Mest lugnt
- Det var väl bara bönder häromkring, och det brukade vara väldigt lugnt, säger Elsa Eriksson, när vi besöker henne hemma i det forna stationshuset.
- I mitt jobb ingick att stoppa tåget, när folk skulle med. Jag hade en flagga, och om kvällen en lykta. Sen var det ju bommarna, som skulle upp och ner. Jag stod där och vevade, om och om igen varenda dag.
- Två gånger gick bommarna sönder för mig. En gång körde en bil sönder dem, en gång var det ungdomar som hängde på´n. Fast då var den väl redan rutten.
- En annan gång hade de inte något vatten i Arkösund, för det hade blivit strömlöst där. Då fick de komma hit och hämta vatten ur våran brunn här...

Midsommartiden
Men det var i midsommarens förföriska tid, som världen runt Gåsåkers hållplats blev som förvandlad. Mången midsommarnattsdröm genomsovs här i markerna av folk, i väntan på morgontåget hem till Norrköping.
- Det var några år på 50-talet när alla skulle ut och fira midsommar vid Arkösund, fråga mig inte varför. De tältade här omkring, överallt där det gick att tälta. Många var så stupfulla redan på tåget hit, att de stoppades in för tillnyktring i någon godsfinka i Jonsberg.
- Andra kunde ligga och sova runt knutarna här. De var så onyktra att de inte visste vad de gjorde. Det var folk från stan, inga som man kände igen. Vid midsommar var det alltid tjo och tjim här...

Kunde få vänta
Om tågen från stan fick Elsa Eriksson förvarning, i form av en signal från föregående anhalt. Efter Gåsåker fortsatte tåget till Arkösund där det vände, för att sedan omedelbart anträda återfärden mot Norrköping.
Om avgången från Arkösund fick Elsa Eriksson dock inget besked. Hon kunde bara fälla ner bommarna över landsvägen, när det borde vara dags för detta.
Men tåget kunde ju mycket väl ha blivit försenat. Då fick vägtrafikanterna stå kvar där vid bommarna, i en väntan som stundtals kunde bli något irriterad.
Elsa minns en läkare, som blev allt mer uppbragt. Men ju längre tiden led, desto mindre kunde hon ju släppa fram någon; tåget måste ju komma när som helst.
- Han blev lite ovettig minst sagt. Han skulle ta kontakt med ledningen, så att de skulle som han sa ge mig nya direktiv.
- Då ringde jag ju själv upp ledningen och de sa att varsågod, den där doktorn kunde gärna få komma. Så ska han få ovett av oss, sa de.
- Fast doktorn, han hörde ju sedan aldrig av sig dit, säger Elsa Eriksson.

Trångt ställe
Även väntsalen inrymdes i detta lilla hus - och därtill rum, kök och liten farstu till platsvaktsfamiljen.
Väntsalen tillkom, har Elsa Eriksson erfarit, först år 1943. Dessförinnan hade husets eget kök fått utgöra väntsal.
Hur detta alls kunde fungera måste man ju undra, inte minst då beträffande familjen Asklunds tid här åren 1900-1931.
Anna Mathilda Asklund födde 15 barn, som växte upp i denna lilla stuga. Det måste ha blivit bra trångt i köket/väntsalen allt emellanåt.
Blev bestörta
Elsa Eriksson minns så väl ett ungt par, som väldans nykära kom längs landsvägen från Arkösund. Vid Gåsåker hade bommarna fällts ner, och nu ställde sig de unga tu där och hängde på dem.
Och tåget kom - och passerade, utan att stanna. Paret såg med ens alldeles bestört ut.
- När går nästa tåg? ville de nu veta.
- I morgon bitti.
- Jamen, vi skulle ju ha åkt med det här tåget...
- Då skulle ni ha ställt er på den här sidan bommarna, så att man hade vetat att ni skulle med...
Paret undrade då, om de kunde få övernatta i väntsalen. Det fick de ju - men klockan sex skulle Elsa Eriksson, som hon förklarade, komma och väcka dem. Då skulle väntsalen öppnas för allmänheten.
Som för all del inte var så särskilt stor. Men ordning och reda skulle det ju vara längs Vikbolandsbanan.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om