Litet och chanslöst
Några få storslakterier dominerar hela den svenska marknaden. Att driva småslakterier har blivit nära nog omöjligt.Det var budskapet till riksdagens jordbruksutskott från småbönderna, som på fredagen samlats på Krokeks gård.
Åsa Domeij, känt miljöpartinamn och ledamot av jordbruksutskottet, hade sina teorier om var propparna sitter.
Foto: Fotograf saknas!
Samlingen skedde i det gårdsslakteri som Åke Karlsson själv byggt men inte har för avsikt att ta i bruk, i varje fall inte för närvarande. På mötet användes anläggningen mest som exempel på, hur omöjlig sådan verksamhet är i dagens Sverige.
Dyr besiktning
Och varför då? Jo, förklarade Åke Karlsson, ska man alls få köra igång anläggningen måste den först besiktigas av Livsmedelsverket. Då kommer en tjänsteman ner över en dag. Och sedan kommer då räkningen: 36.000 kr. Om man sedan under ett kvartal inte bedriver någon slakt krävs ny besiktning, som då denna gång kostar 18.000 kr.
Det låter ju barockt. Men förklaringen ska då vara att Livsmedelsverket kör med enhetspriser, anpassade efter jättarna i branschen - storslakterier som Svenska Meats och Scan, som har mer eller mindre monopol. Och som ju har slakterier av helt andra dimensioner att besiktiga, när de bygger nytt.
Nu hade emellertid visat sig att det i andra EU-länder, som t ex Italien, Tyskland och Österrike finns gott om småslakterier. I Tyskland 10.000, i Österrike 5.000 - men i Sverige inte fler än ett 20-tal.
- Här kan man alltså, för en gång skull, inte hävda att det är EU, som är hindret, sade Åke Karlsson.
Mer flexibelt
Tillsammans med några andra småbönder har han gjort en studieresa till Österrike. Där visade sig avgifterna ligga på avsevärt lägre nivåer än i Sverige för de mindre jordbruken. Vidare var tjänstemännen från olika myndigheter betydligt mer flexibla sina svenska kolleger. Mindre av paragrafryttare, mer benägna att själva komma med tips på lösningar.
Av många inlägg framgick tydligt att byråkratin i Livsmedelsverket, Jordbruksverket m fl upplevs som stora hinder.
- Ett av felen är att man gett byråkratin fritt spelrum att sitta där och hålla på, sade Åke Karlsson, medan andra fyllde på med exempel.
Riksdagsmännen ville veta var propparna finns. Själva har de ju tagit alla möjliga bra beslut, som tydligen inte riktigt genomförs.
- Jag har svårt att se var proppen finns, sade Åke Karlsson. Alla som jag pratar med är jättepositiva. Men sedan händer det ingenting.
Följa upp beslut
Men ett återkommande tema var att politikerna i jordbruksutskottet bättre måste följa upp att besluten verkligen genomförs. Någon menade att det inte så mycket var reglerna som var problemet, besiktningar är ju också en bra sak. Utan haken var avgiftssystemet. Man borde ha en taxa för de stora, men en annan för de små.
Miljöpartiets Åsa Domeij menade, att det finns olika typer av proppar:
- En har att göra med självfinansieringsprincipen, som Livsmedelsverket har på sig. Där befinner sig proppen nog högt upp, kanske till och med ovanför jordbruksdepartementet.
- Men sedan handlar det också om regelverken på lägre nivåer, och hur de uttolkas. Då kan det röra sig om tjänstemän långt under generaldirektören.
Åke Karlsson sade han själv var gynnad, eftersom han har ett lokalt litet slakteri såpass nära som i Stigtomta. Därifrån får kunderna sitt kött hemlevererat utifrån egna önskemål.
I den stora skalan är däremot den nuvarande politiken helt fördärvlig. Det senaste som Åke Karlsson hört i ämnet var Swedish Meats planer på att skicka sitt slaktade svenska kött till Polen för styckning där, och sedan alltså tillbaka igen.
Resultatet av sådan politik blir att svensk landsbygd sugs ut och det svenska jordbruket drivs mot avveckling. Samtidigt som grundlurade svenska konsumenter får betala rekordhöga priser för sitt svenska kött.
Så jobbar vi med nyheter