Kvinnor och unga flickor i centrum

Det är en dag för sorg och eftertanke men även en dag där de osynliga synliggörs.
- Det är en problematik som är osynlig i Norrköping, men den finns där och det är oerhört viktigt att belysa. Vi vill ge dem som inte vågar träda fram en röst, säger Christer Staaf, präst S:t Olai församling.
Under hela veckan har Svenska Kyrkan, RFSL, Byrån mot diskriminering och Norrköpings FN förening samverkat för att sprida upplysning och uppmärksamhet på en grupp människor som inte längre står i fokus. Det handlar om de människor som fått diagnosen hiv eller aids och årets tema lyfter fram ojämlikheten mellan könen. Globalt sett är unga kvinnor och flickor mer utsatta och mottagliga för hiv och aids.
- Även lokalt finns det en skillnad mellan män och kvinnor som får diagnosen hiv-positiv. Kvinnorna sluter sig oftare, går inte ut i föreningar som kanske kan stötta dem, säger Ina Nyberg, huvudtalare under dagens manifestation.

Personligt engagemang
Idag jobbar hon som socionom men har i flera år varit starkt engagerad för de hiv-positiva.
- Under min studietid i Örebro kontaktade jag en förening för hiv-positiva och anhöriga. Jag sa att jag kunde arbeta ideellt för dem, hjälpa dem att bära bland annat. Då kunde jag inte så mycket om den här gruppen. Han som jag talade med bjöd in mig till en träff och jag måste säga att jag nog inte burit något, berättar hon och skrattar.
Hennes engagemang i föreningen Positiva gruppen växte sig till ett personligt engagemang.
- Jag lärde mig snabbt att ett hiv-positivt besked inte handlar om att dö utan om att överleva. Beskedet är ofta mycket tungt naturligtvis, men de som kommer ut till föreningarna har en stark livsglädje. De lever verkligen i nuet och tar tillvara på varje ögonblick, förklarar hon och betonar att föreningar med dess gemenskap gör den enskilda individen starkare.
Och det är här som flickor och kvinnor har det något sämre. De är i Sverige en förhållandevis liten grupp och det är få kvinnor som går ut öppet med att de är hiv-positiva.
- Det är en osynlig grupp som vill leva helt normalt. Rädda för att deras barn ska få veta och hur de i sin tur drabbas av det, omgivningens reaktioner som även drabbar barnen, säger Ina Nyberg.
- Det finns en stor risk för att de blir ensamma och får bära på mycket tungt själva. Men många tycker att det är bättre än att känna sig utfryst, förklarar hon.

Indiska kvinnor
Ina Nyberg arbetade under en av studietidens praktiker med hiv-positiva kvinnor i Indien. Och under de åtta år som hon ideellt engagerat i sig i olika föreningar i Sverige har hon mött många olika människor. Främst män men även några kvinnor, men då är det ofta förknippat med sorgliga berättelser.
- En kvinna jag träffade berättade att hon blev smittad av sin man som varit otrogen, men det var först i samband med födseln av deras gemensamma barn som hon fick veta att hon var hiv-positiv. Det visade sig även att barnet som hon födde var smittat.
Ina Nyberg känner till ett 30-tal hiv-positiva barn i Sverige och även de blir illa bemötta, ofta på grund av okunskap om hur viruset smittas.
- När en kvinna gick ut med att att hon och hennes barn var hiv-positiva var det flera föräldrar som tog sina barn från den förskola som barnet gick på, berättar hon.

Ingers val: ta medicinen eller dö

NORRKÖPING
- När jag fick beskedet trodde jag bara att jag skulle dö. Att jag aldrig skulle få fylla trettio år.
Inger Forsgren är 49 år gammal och har två gånger fått diagnosen aids men överlevt tack vare bromsmedicinerna.

- Jag har haft tur. Bromsmedicinerna fungerar bra på mig, säger Inger Forsgren och berättar om biverkningar som kan följa på den mängd tabletter som bromsmedicinen innebär.
Från början fick hon äta sammanlagt 30 tabletter morgon och kväll, idag är det bara en på morgonen och en på kvällen, men det måste vara på samma tid.
- Jag ställer min klocka på sju på morgonen och sju på kvällen. Det är viktigt med tiden för att inte viruset ska bli resistent, säger hon.

Fortsatte missbruka
Inger Forsgren är ordförande för Kvinnocirkeln i Sverige, en stödförening som riktar sig till hiv-positiva kvinnor. Men det har inte alltid varit självklart för henne att tala öppet om sin sjukdom.
- Från början fortsatte jag missbruka och ville inte säga det till någon. Jag skulle ju ändå dö, berättar hon.
Men så upptäckte hon att hon inte blev sjuk och ville informera på skolor om risken att bli smittad.
- Men jag talar också öppet för att jag vill att våra kvinnor ska våga gå ut. Det är så viktigt, säger hon.
Många kvinnor nekas behandling hos vissa tandläkare eller på vårdcentraler på grund av den bristande kunskapen om risken för att smittas.
- Och det måste komma fram, det är inget annat än ren diskriminering.

Diagnosen aids
Från början ville hon inte ta bromsmedicinen, men 1998 fick hon diagnosen aids och påbörjade då en behandling.
- Det var valet att ta medicinen eller att dö, förklarar hon.
Idag är hon gift med en icke hiv-positiv man som hon levt tillsammans med sedan tio år tillbaka.
- När jag berättar det brukar folk bli så förvånade. De tror inte att det är möjligt, men det är det, säger Inger Forsgren och önskar att folk skulle se på hiv och aids som på andra sjukdomar.

Åtta nya fall

ÖSTERGÖTLAND
Under det senaste halvåret har åtta fall av hiv anmälts i Östergötland. Det är något fler än tidigare år.
- Rädslan för att smittas är inte längre lika stor. Färre använder skydd vid samlag, det kan man se genom det kraftigt ökande antalet personer som får klamydia, säger Bengt Norman, smittskyddsläkare i Östergötland.

Det är en liten ökning av de hiv-smittade i Östergötland i år. Åtta fall har anmälts och det är något fler än tidigare.
- En ökning med åtta fall är förhållandevis mycket, men de här fallen har till största delen varit invandrare från länder med högt antal hiv-smittade, säger Gunnar Briheim, överläkare på infektionskliniken i Linköping.
Drygt 45 personer behandlas idag för hiv-smitta i Östergötland.
Smittan inom Östergötland har i många år varit mycket liten, vad Gunnar Briheim känner till.
- Hiv och aids smittar inte lätt. Det är snarare ett virus som är bland de lågsmittsamma sjukdomarna, säger Gunnar Briheim och garanterar att ett socialt umgänge är helt riskfritt, tvärt emot vad många myter säger.

Bromsmedicin
Det finns idag ganska väl fungerande medicin som bromsar upp viruset, men det är inte alltid som medicinen sätts in omedelbart.
- Den behövs inte förrän viruset börjar angripa immunförsvaret. När sjukdomen aids utvecklas fungerar inte immunförsvaret och det kan man i de flesta fall förhindra genom att sätta in bromsmedicin, berättar Gunnar Briheim.
I åtta år har bromsmedicinen funnits i Sverige. På grund av dess korta historik vet man ännu inte hur lång tid den kan hålla viruset i schack.
- Men de patienter som fått diagnosen är idag inte så sjuka att de behöver inneliggande vård.
Var tredje eller var fjärde vecka får patienten som behandlas med bromsmedicin komma på kontroll till en infektionsklinik. Där kontrolleras bland annat att bromsmedicinen fungerar som den ska.

Information till våra läsare

Kvinnor och unga flickor i centrum