Orden kommer från Eva, vars mamma Birgitta gick bort i sviterna av sin cancer för en dryg månad sedan. Sista veckan beskriver Eva, och Birgittas make Stig, som den värsta de varit med om. Medan Birgitta hade så ont att hon skrek ut sin smärta, kunde personalen på korttidsboendet bara titta på. Och vänta.
– Hade någon erbjudit dödshjälp hade vi tackat ja direkt. För så här får det inte gå till, säger Eva.
I slutet av veckan fick Eva, som vårdat sin mamma den senaste månaden, beskedet att Birgitta avlidit.
Då stod hon i kön på apoteket för att hämta ut morfin till sin mamma.
Men vi tar det från början. Efter 50 år tillsammans fick makarna Birgitta och Stig Karlsson beskedet att Birgitta drabbats av lymfcancer.
– Läkarna berättade att det var en ”långsam cancer” och att hon hade ungefär fyra år kvar att leva, berättar Stig.
Detta var för ganska exakt fyra år sedan. Stig kan konstatera att läkarna visste vad de pratade om.
Paret fortsatte leva som ”vanligt” efter beskedet. Cellgifter med jämna mellanrum höll Birgittas sjukdom i schakt. Lite utöver det vanliga levde de dock.
– Vi åkte iväg på resor. Bland annat firade vi jul på Gran Canaria. Man måste ju leva tills man dör, som dottern Eva uttrycker det.
Så kom ett nytt besked. I december förra året visade det sig att cancern förmodligen spridit sig till hjärnan. Birgitta blev blind och läkarna gav henne ett par veckor kvar att leva. Det var då Eva bestämde sig för att ta ut närståendepenning och vårda sin mamma de sista veckorna i livet.
Birgitta fick en plats på korttidsboendet på Lennings sjukhem.
– Det var fantastiskt! Det måste jag säga mitt i allt det här, att vi har fått så god omvårdnad där och blivit väl bemötta, säger Eva.
De tre första veckorna fungerade fint. Det är den sista Eva och Stig helst varit utan.
– Då fick mamma en mer tilltagande smärta och hon behövde smärtlindring oftare. Då visade det sig att sjuksköterskan, som får ge smärtlindring, slutar klockan 17, och efter det ska sjukvårdsteamet serva alla boenden i hela Norrköpings kommun, säger Eva.
Läs mer: "Anmärkningsvärt att hon fick vänta så länge".
Hon berättar om hur hennes mamma ibland fick vänta över en och en halv timma på att få morfin.
– En ur personalen på Lennings fick först sitta i telefonkö i 20 minuter innan hon fick tag på dem. Då var de i Skärblacka och de skulle komma så fort de kunde. Under tiden låg min mamma och skrek av smärta i sängen. Vi stod där helt maktlösa.
Eva hänvisar till kommunens egen policy att människor i livets slutskede inte ska känna smärta eller känna ångest.
– Men helt plötsligt gäller visst inte det. Jag trodde man fick smärtlindring, men så är det inte. Jag har aldrig varit rädd för att dö. Men nu är jag det, säger Eva.
Stig fortsätter:
– Det var jobbigt att se. Jag tänker att nästa gång är det väl min tur?
De är kritiska. Kritiska till att det inte finns personal stationerad på korttidsboendena med befogenhet att ge morfin till patienter under kvällar och helger, kritiska till att patienten själv, eller en anhörig om det finns, måste hämta ut och betala för morfinet.
– Jag frågade på apoteket, vad gör de som inte har råd att betala morfinet? ”Då får man ansöka om bidrag hos kommunen”, fick jag till svar. Men det tar ju flera veckor!, säger Eva.
Det var också i apotekskön, när Eva precis skulle betala sin mammas morfin som tagit slut, som telefonsamtalet om att Birgitta somnat in, kom.
– Så i stället för att vara där jag behövdes mest, hos henne, när hon somnade in, stod jag på apoteket för att köpa hennes morfin. Hur fel är inte det?