Fullmäktigemötets uppgift är att offentligt diskutera och besluta i ärenden som rör kommunens medborgare på ett eller annat sätt. En av grundtankarna med fullmäktige är att det ska vara sammansatt på ett någorlunda representativt sätt. Ledamöterna ska spegla medborgarna i kommunen. Så är det tänkt. I verkligheten är det förstås lite si och så med det. Utifrån en i allt väsentligt känslomässig, upplevelsestyrd och förmodligen något orättvis utvärdering med mycket svag – närmast obefintlig – vetenskaplig grund, skulle jag vilja påstå att Finspång har störst problem med representativiteten, att Söderköping har minst problem och att Norrköping hamnar någonstans där mitt emellan.
Norrköpings fullmäktigemöten är, som det anstår en större stad, i en klass för sig. Antalet ledamöter, den tekniska utrustningen och antalet timmar som mötena pågår, skiljer ut Norrköping från de andra.
I Norrköping finns dessutom ett stort antal heltidspolitiker. Många av dem har täta kontakter och uppdrag på politikens regionala och centrala nivåer. Debatten på fullmäktiges möten har därför ofta en rikspolitisk touch. Oppositionens borgerliga politiker berömmer Reinfeldts regering medan s -, v - och mp - majoriteten oftast klagar på densamma. Debattlusten är stundom stor. Det är inte ovanligt att upp till 15 - 20 ledamöter yttrar sig i diskussionerna. Bland talarna dominerar ”heltidarna” men fritidspolitikerna kastar sig ofta friskt in i debatterna. Mitt intryck är att kvinnor och män är ungefär lika flitiga i talarstolen. I fullmäktige finns också många aktiva politiker med rötter i andra länder än Sverige. Andan på Norrköpings möten präglas hyggligt väl av stadens karaktär som är en mix av industrihistoria och kommersiellt växande tjänstesektor. Norrköpings representativa akilleshäl är den tilltagande partipolitiseringen. Stan har förstås ännu långt kvar till hur det är i Stockholm. Där finns en etablerad politisk klass som i huvudsak umgås med allmänheten via konsulter och opinionsundersökande fokusgrupper. Men ändock – blir det för många uttalade partipolitiker i ett fullmäktige så blir det mindre representativt.
I Finspång är det egentligen bara kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande Stig Andersson (s) som har ett heltidsuppdrag. Eftersom fullmäktigemöten till stor del består av förslag som kommunstyrelsen lägger fram för beslut, så är det Stig som inleder de allra flesta debatter när Finspångs fullmäktige sammanträder. Vid de tillfällen då det blir debatt är det i stort sett samma grupp av talare som tar plats. Stig, vänsterpartiets Elisabet Rehn, de borgerliga partiernas gruppledare, ”greve Mörner” och då och då socialdemokraternas två tunga nämndordföranden Conny Eriksson och Peter Fransson. Det vilar en kvardröjande patriarkal stämning från den forna ”enpartistaten” som Finspång var förr i tiden. Finspång är emellertid – utanför de valda politikernas krets – ett dynamiskt centrum för framgångsrik och global industri. Fullmäktige i Finspång måste, om inte politiken helt ska tappa kraft, hitta vägar ut till det samhälle som de ska representera. Stig Andersson och flera med honom kämpar på för att få förändringar till stånd. Den nya 51: an, investeringarna ute på Grosvad, samarbetet med näringslivet om Curt Nicolins gymnasieskola och kontoriseringen av det gamla badhuset är exempel på detta. Men fullmäktige är liksom inte med i racet. Jag har mer intrycket av att det som görs, görs trots och inte tack vare ledamöterna i fullmäktige.
I Söderköping delar flera politiker på de tunga uppdragen, men Magnus Berge (c) är kommunstyrelsens ordförande och han är bl a därför den som jag spontant skulle kalla för ”Söderköpings ledande politiker”. Söderköping är en landsbygdskommun med en liten och vacker stadsbildning i ena hörnet. Fullmäktiges möten är tämligen vitala och jordnära. På de möten jag varit åhörare på, har många män och kvinnor deltagit i debatten; ofta med välformulerade och småroliga inlägg. Partipolitiken finns förstås där men inte alls på ett lika dominant sätt som i Norrköping. Men politiken har samtidigt ett kraftlöst drag över sig. Vilket faktiskt kan vara representativt för Söderköping som ort. Söderköping har – det är mitt intryck – mycket svårt att få saker och ting att hända. Det mesta går i snigelfart, befolkningsminskningen fortsätter och byggbeslut fastnar i långbänkar. Politikens svaga ställning i Söderköping är rätt så typisk för traditionellt borgerliga landsortskommuner. Socialdemokraterna har varit i minoritet så pass länge att de möjligen har implementerat sitt underläge i sin självbild, den politiska aktiviteten är allmänt sett rätt så låg, och folk i allmänhet förväntar sig inte några stordåd av politikerna. Och politikerna lever, på ett representativt sätt, upp till folks förväntningar. Stordåd lyser med sin frånvaro. Man lyckades inte ens samla ihop sig för att skapa ett EWK – museum i Söderköping.