Just nu är Kent Nilsson god man till tre pojkar. De kommer från Pakistan, Eritrea och Afghanistan och är mellan 15 och 17 år. Att bli god man var inget svårt beslut för honom.
– I dag är jag pensionär, men jag har jobbat med arbetslösa och haft med ungdomar att göra större delen av mitt yrkesverksamma liv, säger han.
Godmansskapet är ett nyttigt och bra engagemang för honom som pensionär:
– Man har ju tid att hjälpa till. Samtidigt hänger man med på vad som händer i samhället. Inte bara sitta ner och inte göra något.
Kent Nilsson har stora kunskaper i hur myndigheter fungerar och har en känsla för hur de "ska tas".
– Kontakter med myndigheter är en stor uppgift för en god man och då är det viktigt att veta vilken väg man ska gå. Olika myndigheter jobbar på olika sätt, säger han och menar att det inte är någon idé att försöka börja ändra på det.
– Fast de kan vara förändringsbenägna, speciellt om vi från "golvet" kommer med förslag!
Två av hans pojkar är i asylprocess medan en redan fått uppehållstillstånd. Det blir lite olika kontakter med olika instanser och där spelar Kent en viktig roll.
– Man är som en förälder till åker dit med sina egna barn. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på barnet, vad de har för behov. Många är hitskickade av sina familjer i hopp om att familjerna ska kunna komma efter. Men det är inte så lätt med anhöriginvandring, exemplifierar Kent.
De han tidigare varit god man för har blivit myndiga och då upphör godmansskapet. Det har gått bra för flera av barnen, och en av pojkarna ringer fortfarande på fars dag.
– Han har ingen annan pappa, så han ringer mig! Man får så mycket gratis av det här uppdraget. När man dem träffar är de alltid trevliga!
Att involvera sig för mycket i barnen, gör han dock inte. De bor på ett boende med personal som har hand om den dagliga omvårdnaden, eller i ett familjehem med samma uppdrag.
– Jag åker exempelvis med när de ska på fotbollsturnering. Men annars håller jag en låg profil. Om man börjar engagera sig och ta hem barnen, så blir det ett problem för det boende de bor på. Det är boendets uppgift, säger Kent.
Han är dock hela tiden informerad om vad som sker runt barnet.
– Och är det så att barnen tycker att något är fel, så kan de ringa mig så att jag kan ta upp problemet. Det gäller att lyssna på barnen och få deras förtroende. Känna att de kan lita på dig.
Han pratar om att lära barnen hur det fungerar med kultur, lagar och regler i Sverige. Men inte att "omprogrammera" dem.
– Det handlar om att få in tankesystemet vi har i Sverige. Det är godmannens uppgift, att "rätta in dem i ledet". Men samtidigt är det här deras liv, deras kultur, de har fått en uppfostran och det gäller att ha förståelse för den.
– Men om det blir väldigt snett, som med kvinnosyn tillexempel, då får vi rycka in.
Han ger ett exempel på en kulturkrock:
– En gång förklarade jag för en pojke att han inte kunde få ett busskort, vilka regler som gällde med avstånd från skolan och så vidare. Sedan kom han två dagar senare och frågade samma sak igen och ja, han kom från en kultur där det som var förbjudet på måndagen fungerade på onsdagen. Då gäller det att lära sig hur det svenska systemet fungerar.
För hans tidigare pojkar som han var god man för tidigare har det gått bra.
– En är snart undersköterska och har familj. En annan studerar vidare, säger han.
– Det är väl just det där, att få dem att tänka att om de ska bli något här måste de läsa och gå i skolan. Och de vill verkligen det!