Kan Hägglund så kan Ohly
Efter valet i höst kan det bildas en regering där Vänsterpartiet ingår. Lek med tanken att Lars Ohly, Alice Åström, Josefin Brink och Jonas Sjöstedt blir statsråd. Vad för slags eländen skulle dessa kunna tänkas ställa till?
Foto: unknown
KD föddes i en protest mot kristendomsämnets marginalisering i skolan. V föddes som ett stöd för Sovjetunionens kommunism. Partiernas ursprungliga bevekelsegrunder har milt uttryckt nötts ner av tidens tand. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna finns dock kvar här och nu. Då och då ploppar det upp politiska förslag som har bäring på spillrorna av respektive partis ideologiska arv.
Så länge udda partier befinner sig på tryggt avstånd från regeringsmakten är det ingen ko på isen. Det är när udda partier får direkt inflytande på propositionsskrivande och lagstiftning som det kan bli lite trixigt.
Eller också blir det inte särskilt trixigt alls. Erfarenheterna från KD: s regeringsmedverkan 1991-94 och 2006-2010 talar för att omdömet ”inte särskilt trixigt alls” är det mest rimliga.
Kristdemokraterna har en stabil och pragmatisk partiledning som har kunnat rida spärr mot de partiaktivister som är mer bokstavligt trogna partiets kristna urkund. Jag var t ex på plats under det riksting då ombuden höll en svavelosande debatt om aborter och äktenskap. Partiledaren Göran Hägglund och hans krets höll emot mot de högerkristna. Priset för segern i abortfrågan var ett benhårt nej till äktenskap mellan människor av samma kön. Det priset hade nog partiet varit berett att betala hur som helst. Det ter sig som orimligt att KD självmant skulle ge upp ett så religiöst laddat fundament som det av Gud instiftade äktenskapet mellan man och kvinna.
Därmed uppstod ett problem. Regeringen kunde inte enas om en proposition om könsneutrala äktenskap; vilket dessutom var en profilfråga för statsministern. Alliansregeringen löste det uppkomna problemet elegant. En närmast innehållslös proposition lämnades till riksdagen. Partierna lämnade motioner. När riksdagen röstade var sex partier för könsneutrala äktenskap medan KD fick fullfölja sin protest ända in i kaklet. Slutet gott; alla blev hyfsat nöjda.
Kristdemokraterna har utöver detta lyckats få igenom ett ganska så blekt vårdnadsbidrag. Alliansen snickrade ihop ett barnomsorgspaket som spretade åt olika håll vilket gjorde det möjligt för alla borgerliga riksdagsgrupper att rösta ja. Så värst mycket mer trubbel har inte KD orsakat.
Kristdemokraternas udda förflutna har således inte ställt till några oöverstigliga problem för regeringen. De värsta problemen riskerar att drabba dem själva. Det är riskabelt för ett parti som går från att vara udda till att bli borgerligt brackig som vem som helst. Just nu försöker Göran Hägglund att åtgärda problemet. Lagom till valet lanserar han bilden av KD som en terrier mot etablissemangets folkfrämmande normupplösning. Ingen lätt uppgift minst sagt. Men heller inget som skapar problem för en eventuell borgerlig regeringsbildare efter valet.
Har då Vänsterpartiet intressen som skulle kunna tänkas tippa gruslass i tillvaron för en ny regering och för det svenska folket? Nja; jag tror inte det. I går var Lars Ohly gäst i Ekots Lördagsintervju. Han var tydligt inriktad på samarbete. Visst har han en snirklig position. Under de 100 åren i opposition har partiet skaffat sig väldigt många ”principiella” uppfattningar om saker och ting. Principerna har staplats på hög i den politiska öken där V har vandrat. Vare sig S eller MP har några som helst planer på att ge sig ut i Vänsterpartiets öken. Det vet Lars Ohly. Under de närmaste månaderna kommer det att avgöras om han får med sig sitt parti på de förändringar och anpassningar som krävs för att på allvar kunna möta väljarna som en del i ett regeringsalternativ. Rullar processen Lars Ohlys väg så innebär det att en hel del av principerna kommer att genomgå uppdateringar av pragmatisk natur.
Inom V finns förstås en falang som ser sig – ungefär som vissa av abortmotståndarna i KD – som företrädare för Sanning och odelbar Rätt. Där KD: s aktivister svingar bibelcitat över sina motståndare, predikar Vänsterns motsvarigheter om ”historiskt objektiva sanningar”. Privata företag, ”marknaden”, betyg, USA och EU betraktas som borgerliga avvikelser. Vi kan gilla eller ogilla V: s åsikter. Ytterligheterna kommer hur som helst inte att störa en S-dominerad regering. Skulle det dyka upp något oöverstigligt hinder så får väl Sahlin göra som Reinfeldt: Låta förnuftet i riksdagen styra.
Så jobbar vi med nyheter