Hissen där Marie-Louise misshandlades är inte ens en meter bred. Hennes möjligheter att freda sig mot angreppet var nästintill obefintliga.
Hunden Majken får följa med in när vi träffas i Marie-Louises kontorslokaler. Hon lägger sig snällt i ett hörn efter att ha fått ett hundben och smälter nästan in i den mörka mattan med sin svarta päls.
– Hon har faktiskt klarat sig bra – tack och lov. Jag var rädd att hon skulle vara traumatiserad för resten av livet, men hon är stabil i psyket, säger Marie-Louise och slår sig ner.
Framför sig har hon domen. En 65-årig man dömdes den 12 augusti till fem år och sex månaders fängelse för grov misshandel av Marie-Louise i trapphuset utanför hennes lägenhet.
Åklagaren hade yrkat på tio års fängelse för synnerligen grov misshandel, men Norrköpings tingsrätt ansåg inte att angreppet, där Marie-Louise förlorade synen på ena ögat, var ”tortyrliknande”.
Marie-Louise blinkar och konstaterar att hon fortfarande inte vant sig vid att hon numera bara ser på ett öga. Hon är fortfarande sjukskriven på heltid.
Det tar ett halvår för hjärnan att ställa om när synen förlorats på ena ögat, fram till dess är synfältet begränsat och hon blir trött och får huvudvärk om hon exempelvis sitter framför datorn.
Hon tänker på överfallet varje dag.
– Jag kan knappt förstå att det hänt mig, men så ser jag mig själv i spegeln och ser mitt öga, säger hon.
1991 tog Marie-Louise juristexamen vid Uppsala universitet. Hon visste redan i gymnasiet att det var jurist hon ville bli:
– Det verkade vara ett spännande och roligt yrke. Jag tyckte om det här med problemlösning och logiskt tänkande.
Efter några år i huvudstaden kom hon tillbaka till hemstaden Norrköping. Sedan dess har hon verkat här som advokat, under årens gång i ärenden som rör familjerätt, arvsrätt och brottmål.
Men den där sena aprilkvällen var det inte yrkesrollen hon tänkte på när en maskerad person plötsligt överföll henne i trapphuset utanför lägenheten. Istället var det hunden Majken. När mannen kastade sig över Marie-Louise, blev Majken så skrämd att hon sprang hela vägen ner genom trapphuset och satte sig livrädd i ett hörn.
Över fyra månader senare spelas attacken som sedan följde fortfarande upp som en film i Marie-Louises huvud:
Sekunden som hissdörrarna gick upp kom första slaget. Hon hann knappt förstå vad som hände innan hon låg hopträngd i den smala hissen med en stor, maskerad person över sig som matade slag efter slag mot hennes huvud och tryckte in fingrarna i hennes ögon.
– Jag tänkte: "Nu är det slut, jag överlever inte det här", berättar hon.
Marie-Louise skrek – allt vad hon orkade och försökte stampa med benen i golvet för att väcka uppmärksamhet. På något sätt lyckades hon också få ut ett ben mellan hissdörrarna så att de inte stängdes. Till slut hörde en granne oväsendet och kom ut och lyckades avbryta attacken.
– Hjälten, säger Marie-Louise med ett varmt leende när grannen kommer på tal.
Marie-Louise Landberg förlorade synen på ena ögat efter attacken. Hon anser att det som mannen utsatte henne för ska anses som "tortyrliknande" och att han borde få ett strängare straff.
Hon hade nästan gett upp när han kom:
– Jag hade inga krafter kvar då, jag tänkte bara: "det här går inte, jag kommer att dö här". Och så kände jag hur trycket över mig lättade. Han drog ju bort honom i tröjan. Annars hade han inte slutat, säger hon övertygat.
Det var även grannen som tog hand om hunden Majken medan Marie-Louise, svårt skadad, fördes till sjukhus.
Efter flera operationer konstaterades att synen på höger öga inte gick att rädda. Även vänster öga vad skadat, men kunde läka.
Marie-Louise, som har lång erfarenhet av brottsutredningar från sitt arbete inom rättsväsendet, ville snabbt återberätta för polisen allt hon mindes från attacken:
– Jag vet ju själv att minnesbilden är som tydligast direkt efter.
Men vem gärningsmannen var hade hon ingen aning om.
– Jag hade ingen aning om vad det var för galning som stod där och bara slog till mig. Jag trodde att han måste ha tagit fel på person.
Ganska snart stod det dock klart att en 65-årig man, som varit part i ett boutredningsärende där Marie-Louise företrätt ett dödsbo, var misstänkt.
Åklagare Pernilla Torsleff yrkade på maxstraffet för synnerligen grov misshandel, tio års fängelse, för 65-åringen.
Efter ha varit verksam inom rättsväsendet i över trettio år har Marie-Louise varit med om en hel del. Särskilt i vårdnadstvister kan det vara mycket känslor. I brottmål kan det vara personer med våldskapital. Det händer att man får motta hot. Men just den här mannen var aldrig hotfull.
– Jag har svårt att fatta att han kunde bli så fysiskt aggressiv och hatisk. Han kanske inte alltid var så trevlig och han hade svårt att finna sig i beslut, men han var aldrig hotfull.
Tvärtom, berättar Marie-Louise, uppträdde den här mannen alltid hövligt.
– Och det är kanske de farligaste personerna, menar hon.
Nu när domen kommit tycker hon att han borde ha fått ett betydligt strängare straff.
– Jag anser att han är väldigt farlig. Han kan föra sig, men sen helt plötsligt kan det slå om och han kan bli fruktansvärt aggressiv och hatisk – som han blev mot mig. Då känner jag naturligtvis att det är farligt att han är ute bland oss.
Domare i målet var Anders Heiborn.
Hon tycker även att misshandeln han utsatt henne för har varit "tortyrliknande" och lett till en bestående skada, vilket är två av kriterierna för att en misshandel ska räknas som synnerligen grov.
Under sommaren har ytterligare en dom mot en advokat som blivit attackerad fallit. Sveriges advokatsamfund har nu gått ut med att de anser att det borde vara strängare straff för den som angriper en advokat, precis som det i dag är för domare och åklagare.
Det håller Marie-Louise med om.
– Det är ett angrepp på rättsstaten. Självklart ska man ha ett högre straff om man ger sig på en advokat, säger hon.
Åklagaren har redan överklagat domen mot 65-åringen till hovrätten och även Marie-Louise kommer tillsammans med sitt ombud överklaga.
Vad tror du om era möjligheter i högre instans?
– Med tanke på hur det var skrivet: att det ligger och väger (mellan grov och synnerligen grov misshandel, reds anm) så hoppas jag naturligtvis på det. Men nu är det domstolarna som dömer, så jag vill inte uttala mig vidare om det.
Det är två månader kvar tills sjukskrivningen är över. Sedan ska Marie-Louise återgå till arbetet som advokat. Hon tänker inte ge sig.
Fram till dess blir det många promenader med Majken.
– Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att gå ut sent på kvällen, sista turen är alltid lite obehaglig. Det är en grundtrygghet som rubbats. Och Majken är fortfarande lite misstänksam mot svartklädda människor. Men vi jobbar på det.
Hunden Majken är ett stöd när Marie-Louise Landberg återhämtar sig från den grova misshandeln. Hjärnan måste ställa om till att hon nu bara har syn på ena ögat.