I våras var polisutredningen nedlagd och han är tillbaka i Sverige. Idag har David Larsson gått ut med sin identitet. Hans riktiga namn är Daniel Luthman, numera författare, föreläsare och entreprenör.
Daniel Luthman är i Norrköping för att träffa en nära vän och jag passar på att träffa honom när han är här. En regnig eftermiddag tycks jag kunna skymta honom, right on time. Han är kortare än jag föreställt mig. Stampar ciggaretten och plockar av sig hörlurarna. Hälsar med ett fast handslag och påtaglig stockholmska. Det är svårt att tro att det bor så mycket bakgrund i den här killen. Ser ut att vara vem som helst, tänker jag, när vi knallar vidare. Jag vet ett lugnt café i närheten, föreslår det. Efter några minuters småprat börjar vi närma oss. Jag är nervös och har varit de stundande timmarna. Varför vet jag inte.
Jag lägger boken på bordet. Framsidan stirrar rakt in i mig. Ser på den som något slags heligt på den lilla blåvitrutiga duken. Den inleder vårt samtal.
– Boken handlar om mitt liv som yrkeskriminell, som jag levt i tjugo år. Den handlar också om orsaken till min flykt till Thailand där jag faktiskt fann mig själv och ändrade mitt levnadssätt och klev ur kriminaliteten. Det är mycket action och spänning, men också en naken sanning om livet i den undre världen. Jag vill skära bort glamouren. Jag är som jag brukar säga, en procent glamour och nittionio procent skit.
– Men det fanns delar i boken där jag faktiskt skrattade, säger jag och lättar den ganska allvarliga stämningen.
– Svart humor, säger han och skrattar.
Blogg blev bok
I boken föreslår Jack, Daniels son, för sin pappa via en MSN-konversation att börja blogga. Daniel befann sig då gömd i Thailand, bosatt på en liten bakgata i Bangkok. Hemma i Sverige var han efterlyst och med ett pris på sitt huvud efter ouppklarade affärer i den undre världen.
– Jag hade ingen aning om vad en blogg var då. Men jag börjar och tar reda på vad det är. Efter bara några veckor har jag flera hundra läsare. Kommentarerna jag får ger förslag på att jag ska börja skriva en bok. Jag får en känsla av att det är väldigt svårt, ett stort jobb. Jag levde då i misär och hade knappt mat för dagen. Till slut tog jag kontakt med ett förlag och bad dem titta på min blogg och efter mycket om och men gjorde de det. De tyckte att jag skrev bra och hade intressanta storys, så de bad mig skicka ett utkast på en bok som de förväntades få inom ett par månader. Jag skrev det på fyra-fem dagar. Jag var ute efter ett förskott och hade då i stort sett kniven mot strupen.
Bokförlaget nappade och publiceringen gav otrolig respons, 50 000-60 000 sålda ex. Dagligen strömmar fortfarande mailen in från nya läsare. Boken har nått ut till en bred läsekrets. Idag är David Larsson ett varumärke med bok nummer två på gång.
– Jag förstod att det skulle öppna många dörrar, men det gäller också att ta tillfället i akt och sparka upp nya dörrar själv. Jag har fått kontakt med många intressanta förlag. Jag åker även ut och föreläser runtom i landet. Vi vill också börja förknippas med både kläder och musik och inspirera andra till att skapa, att använda och få utlopp för kreativiteten till annat än i den undre världen.
Att upplysa och nå fram till ungdomar verkar vara en hjärtefråga för Daniel. Att kliva fram som ett levande bevis och motarbeta den glamorösa bilden kriminaliet. I boken skildras ungdomen som en fartfylld vardag med ständiga upptåg där drivkraften stavas ilska. Ilska som i grunden bottnar sig i det svek han kände från sin biologiska mor i Indonesien som lämnade bort honom vid fyra månaders ålder.
Aggressioner
– Allt började successivt. Jag hade väldigt mycket aggressioner inom mig och ett stort bekräftelsebehov. Mina kompisar och jag var ofta ute och smög på nätterna och hittade på bus, gjorde inbrott, tjålade bilar och så vidare. Det var i början mycket spänning och adrenalin som styrde en. Känslor och empati skalades av ju längre in man kom. När de andra till slut lade av och förstod att det var fel gjorde inte jag det. Jag var ute och slogs i stort sett varje dag, varje vecka. När man hela tiden fick bekräftelse på det man gjorde blev det en ond cirkel att bara göra det värre och värre och dra på gränserna. Man skapade sig själv en identitet att just vara ond. Som den destruktiva person som jag var ville jag sätta mig djupare och djupare i skiten och då blev det grövre och grövre brott. Kriminaliteten var mitt missbruk, jag flydde i kriminaliteten.
Det är en hård, tuff yta som målar upp karaktärerna i boken. Nästan provocerande. De lever under farliga förhållanden, i dåliga kretsar och utsätter sig gång på gång för prövningar. Ibland med livet som insats.
– Jag var självklart väldigt rädd. Samtidigt hade jag ett sånt stort uppmärksamhetsbehov som skuggade över min rädsla. Den ensamhet och vilsenhet som bor i en just i de situationerna är väldigt stor. Det är ingen jag önskar vara där. Nu i dagsläget förstår jag inte att jag hade så lågt värde på mig själv att jag tillät mig själv sätta mig i de situationerna, för vad som helst kunde hända. Jag skulle lika gärna kunnat bli misshandlad till döds, eller i senare skede med de grova rånen, få livstids fängelse. Du skalar av din egen självkänsla och självförtroende så pass mycket att du tror att du inte kan någonting annat. När du kommit så pass långt är det väldigt, väldigt svårt att få en nyvändning, att hitta någonting annat.
Hjälper unga
Tyvärr är inte Daniel ensam om stormiga ungdomsår. Många unga trillar lätt dit. En av anledningarna, tror Daniel, är ungas relation till vuxna.
– Det kan vara föräldrar och lärare till exempel. Får man inte rätt sorts uppmärksamhet om man sitter på någonting, incidenter som kanske skadat en, så går det lätt fel. Då kan man finna den någon annanstans. Det är lätt att kasta sten på en snut och få en bekräftelse från andra att man är ball och tuff, än att istället ta den riktiga vägen.
Varken fosterhem, behandlingshem eller psykologer tycktes hjälpa Daniel ur hans destruktiva beteende som yngre. Idag trycker han extra på ungdomars egenvärde.
– Det handlar om att rätt person ger uppmuntran och inbringar den goda självkänslan. Plus att man måste aktiveras. Omvandla sin negativa, destruktiva miljö och energi till något positivt, menar Daniel Luthman.
– Om du brinner för någonting och uppmuntras något enormt till att göra det och väcker en god självkänsla där, då ersätter du det andra spåret där du går och är vilsen. Men då ska det vara rätt person som vägleder en dit också. När man är ung lyssnar man inte på vem som helst.
Som nära anhörig till en person man anar är ute i fel banor är rådet att lyssna och återigen lyssna. Som förälder bör man vara uppmärksam men samtidigt inte kvävande och inspirera åt rätt håll.
Daniel är idag en stark förebild för många människor. Att ha tagit sig ur och rest sig ur något så nattsvart.
Jag hajar till när jag tittar på klockan, hur länge vi suttit. Det snurrar i huvudet av tankar och intryck. Någonstans finner jag ändå en slags förstålse, en klarhet. Det börjar närma sig stängningstid och personalen dukar undan på borden. Sneglar åt vårt håll. Han rundar av samtalet med att det aldrig någonsin, inte någonstans, är värt att tappa bort sig själv i den här världen. Det är ingen lek.
– Det slutar oftast på två sätt. Brutal död eller livstids fängelse.