1 827 497 medborgare röstade på Socialdemokraterna i riksdagsvalet för åtta veckor sedan. Det är ganska många människor. Jag undrar hur alla dessa väljare känner sig när ledande företrädare för S står i kö för att vittna om hur usel politik det egna partiet gick till val på? Hur kul kan det vara att ha röstat på ett parti som beskriver sig och sina väljare som irrelevanta för Sveriges folk?
Socialdemokraterna har ett psykologiskt problem att hantera. Ska partiet ha en chans att komma igen så måste reaktionerna på valresultatet utgå från här och nu och inte från minnesbilder av fornstora 45-procentiga dagar.
Avståndstagandet från den egna politiken blir ibland smått dråpligt. Ett uppmärksammat inslag i självspäkningen är riksdagsledamoten och förra statsrådet Morgan Johanssons attack på den förra regeringskollegan Thomas Östros.
I Sydsvenskan den 10 november hävdade Johansson att det var ”huvudlöst” av Östros att föreslå höjd fastighetsskatt för större villor. ”Vårt jättelika vallöfte till pensionärerna lämnade mycket små positiva spår i väljaropinionen”, sa Morgan Johansson vidare till Sydsvenskan. Han betecknade fastighetsskatten och pensionärsskatten som ”fatala misstag” i valrörelsen. I ”valpejlen” som SR och SVT publicerade före valet svarade Morgan Johansson – likt drygt 1.500 andra politiska kandidater – på en rad frågor. Då ansåg han att höjd fastighetsskatt för stora villor och lika beskattning på pensioner och löneinkomster var ett ”mycket bra förslag”.
Jag har absolut inget emot om Morgan Johansson tar intryck av valresultatet och visar vilja att ompröva en del av de vallöften som hans parti ställde ut. Men besinning är alltid bra. Anklagelser mot kolleger om huvudlös politik spiller lätt över på det stora väljarkollektiv som var huvudlösa nog att rösta på den politik som Morgan Johansson själv gick till val på. Men likafullt är det småsaker som Johansson och Östros bråkar om. Den stora frågan är en helt annan.
Lena Andersson är författare och journalist. Med oregelbundna mellanrum publicerar hon krönikor i Dagens Nyheter. I går hade hennes krönika rubriken ”Politik är konst”.
Här ett nyckelstycke i krönikan: ”Socialdemokratiska toppföreträdare verkar på allvar tro att väljarna röstar på lagförslag och budgetposter. Det gör väljarna lika lite som teaterpubliken uppskattar en föreställning för pjäsens utkast och idéunderlag, för plankorna som ska bli scenografi och en sladdrig kostym på en galge. Det är när dessa saker satts ihop till en besjälad berättelse som man går och tittar och berörs.”
Som exempel på starka politiska berättelser nämner Lena Andersson Den amerikanska Drömmens vision och illusion om att allt är möjligt och det svenska Folkhemmets vision och illusion om att skillnader och ”styvbarn” inte förekommer i Sverige. Jag håller med. En politisk berättelse ska inte uppfattas bokstavligt. Berättelsen handlar om en strävan; om ett försök att ge en förklarande ram åt politikens alla småhändelser. En bra berättelse förutsätts innehålla tre steg; tre frågor som ska få sitt svar: Varifrån kommer vi, hur har vi det nu och vart är vi på väg?
Moderaternas berättelse var tidigare en rätt så sorglig sak. De lanserade sig som ett ”icke-socialistiskt” parti som ständigt var i opposition mot allt vad Socialdemokraterna hittade på. Sedan några år tillbaka har M lagt om kursen. De presenterar sig som ett slags arvtagare till Socialdemokrater av 1960-tals typ då arbetande samhällsbärare stod i centrum av berättelsen. Det är ingen glättig story som Moderaterna har kokat ihop. Arbete, ansvar, skötsamhet och kompetenta huvudrollsinnehavare i regeringen dominerar berättelsen. Moderaterna är möjligen på väg någonstans. Men det är inget som de gör någon stor sak av. Det mest profetiska jag hört från M-håll är Anders Borgs förhoppningar om att den offentliga ekonomin ska vara stark nog att stå emot den finanskris som möjligen inträffar 2013. För dagens tycks det dock duga med en berättelse som står och stampar här och nu. En viktig förklaring till de Moderata framgångarna är förstås att den Socialdemokratiska berättelsen har pajat ihop. För att tala med Lena Andersson så torgförs nu diverse manusutkast från olika intressegrupper inom den koalition som Socialdemokratin utgör. Ingenstans skönjs en sammanhängande och medborgartillvänd berättelse. Stefan Löfven är ordförande i IF Metall. I Ekots Lördagsintervju i går sa Löfven att det är viktigt med LO-fackliga personer i Sossarnas partiledning. Nalin Pekgul är ordförande för S-kvinnorna. På en presskonferens i går krävde Pekgul att nästa partiledare ska vara en feminist. Veronica Palm är en av dem som diskuteras som möjlig efterträdare till Mona Sahlin. I intervjuer har hon klargjort att förmögenhetsskatt och samarbete med Vänsterpartiet är viktigt för henne. All respekt för Löfven, Pekgul och Palm. Men hur ser berättelsen om Sverige ut där LO, feminister, förmögenhetsskatt och Vänsterpartiet är viktiga delar? Det får vi inte veta. Det kanske är att svära i kyrkan. För mig känns hur som helst dessa intressemarkeringar mer som den första delen av en bra politisk berättelse: Härifrån kommer vi. Det duger inte.
Jag tror i och för sig att det finns anledning att förhålla sig kyligt nykter till drömmar om Stora berättelser. Mänskligheten har bränts av kommunismens och nazismens bloddrypande och storvulna planer för mänskligheten. Nackhåren reser sig av misstro när politiker framträder med förslag på ”enda vägar” och totala globala lösningar.
Men i det lilla är en bra och trovärdig berättelse – meningen med föreningen – oerhört viktig. Jag skulle t ex vilja vara med och skapa en berättelse där storheter som invandring, utbildning och valfrihet vävs in i en modern Socialdemokrati.
Det tror jag skulle tilltala många nya väljare. Utan att för den sakens skull skrämma bort särskilt många av de 1 827 497 väljare som röstade på S för två månader sedan.