Socialdemokraterna ska dessutom försöka ta tillbaks Rosenbad tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Något sådant har aldrig hänt tidigare. Ska projektet krönas med framgång krävs tur, sammanhållning och klokskap.
Mona Sahlin är en erfaren och balanserande politiker. Hon vet att politik oftast handlar om att laga efter läge. Egna partivänner och Lars Ohly (V) har lagom till Sahlins tal skapat ett läge som Sahlin gärna klarat sig utan. Märkliga och folkfrämmande förslag om vinstförbud för företag har rasat genom media de senaste veckorna. Självfallet fick Sahlin flera frågor om vinstförbudet när hon mötte media i Nacka. Hon lagade efter läge; förklarade att hon var "överens" med kritikerna av (höga) vinster. Saken skulle ågärdas, sa Mona Sahlin, genom att höga kvalitetskrav ska riktas mot alla företag i välfärdssektorn. Därmed skulle vinstutrymmet minska, sa Sahlin. Något vinstförbud var därför inte nödvändigt eller aktuellt.
Den här frågan är en dead-end för S. Det lär knappast bli aktuellt med regeringsskifte om oppositionen ska ägna sig åt interna bråk om gammelideologiskt laddade frågor som väljarna inte bryr sig om.
Ett skolföretag jag känner till ganska väl investerar i år mellan 60 och 70 miljoner kronor i sin verksamhet. Företaget har samtidigt anställt ungefär 200 lärare.
Vid några tillfällen har företaget bett sina ägare om mer pengar – nyemissioner – för att kunna genomföra nybyggen, förvärv och andra satsningar.
Små och stora investerare lägger in allt mer pengar i det allmänna utbildningssystemets grund- och gymnasieskolor. För detta åtagande förväntar de sig en viss ekonomisk avkastning. Förra året betalades det ut 84 miljoner kronor i utdelning till aktieägare inom friskoleområdet. På ledarsidan i Folkbladet skrev jag i slutet av juli att dessa utdelningar var ”kaffepengar” i det stora sammanhanget. Och så är det. Satt i relation till de många hundratals miljarder kronor som omsätts i grund- och gymnasieskolor är 84 miljoner kronor en ytterst modest summa. De kritiska synpunkter som riktas mot friskolor och vinster bottnar emellertid inte främst i faktiska omständigheter. Kritiken utgår i grunden från ett ideologiskt motstånd mot att privata företag tillåts bedriva verksamhet inom välfärdssektorn. Jag har respekt för detta motstånd. Det vore dock ärligare om motståndet torgfördes rakt och tydligt. Nu hummas det om att ”friskolor har kommit för att stanna; men…” på ungefär samma sätt som man vet vad det handlar om när någon begär ordet och säger ”jag har inget emot invandrare, men…”
I början av 1990-talet fattade riksdagen beslut om en lag för fristående skolor. Den nya lagen medgav att andra huvudmän än offentliga myndigheter fick driva skolor. De privata skolhuvudmännen skulle få ersättningar som var ungefär i nivå med vad den offentliga grund- och gymnasieskolan kostade. I övrigt fick och får friskolor finansiera sig som andra företag; ägarna måste se till att ha kapital för att bygga, starta, rekrytera och marknadsföra sina skolor innan det fanns några intäkter. Det finns inga gratis pengar. Investeringskapital kostar räntor och utdelningar. Så är det bara. Ingen kan således förvänta sig att företag i längden kan drivas utan att överskott uppkommer i verksamheten. Ägarna/investerarna/långivarna måste ha betalt. Friskoleföretagen är generellt sett framgångsrika. Mycket få skolor har tvingats slå igen. Framgången bygger på att skolorna är populära och eftertraktade hos elever och föräldrar.
Är det rimligt att beskriva 84 miljoner kronor i utdelning som en ”stöld” från skattebetalarna? Från en ideologisk position där det enda och sanna rätta är att offentliga myndigheter är huvudmän för skolor; är kanske dylika påståenden relevanta. Sakligt sett saknar dock stöldargumentet verklighetskontakt. De utdelade pengarna har inte gjort skolsektorn ett enda öre dyrare för skattebetalarna. Friskoleföretagen betalar för sina kapitalkostnader precis som alla andra måste göra. För att kunna finansiera kapitalkostnaderna är det nödvändigt att skapa överskott i driften av skolverksamheten. Den enda skillnaden mot kommunala skolor är att friskolor har privata finansiärer.
Debatten om ekonomiska vinster i utbildningsföretagen har tagit fart inför den socialdemokratiska partikongressen i månadsskiftet oktober/november. Det finns uppenbart krafter som vill försöka tvinga på oppositionskoalitionen en politik av gammelvänsterkaraktär. Endast myndigheter ska få driva skolor, äldreboenden och vårdcentraler; punkt och slut. Jag överger dock inte min klockartro på den förnuftiga socialdemokratin. Välfärdens problem handlar inte om friskolor och privata vårdcentraler. Det medborgarna lider av är sådant som utslagningen ur grundskolan, dålig tillgänglighet i sjukvården, långtidsarbetslöshet och bostadsbrist.
Ur ett medborgarperspektiv är det därför mycket angeläget att studera de företag och kommunala inrättningar som skapar god medborgarnytta och ekonomiska överskott. Vad kan andra och mindre framgångsrika verksamheter lära av dem? Det blir ju helt sjukt om framgångsrika och vinstskapande företag ska definieras som det stora problemet!
Och inte är det friskare att försöka få Socialdemokraterna att gå till val på en politik som i ett enda slag skulle slå ut tusentals välfungerande gymnasieskolor, grundskolor, vårdcentraler och sjukhus.