Det är SMHI och Riksantikvarieämbetet som denna vecka har arrangerat en kurs kallad "Kulturarv och klimatförändringar" där titeln egentligen säger allt om vad man fokuserat på. Nämligen vilka hoten är mot våra fornlämningar i en tid med klimatförändringar och hur vi kan motverka effekterna.
På onsdagen var ett studiebesök inplanerat till Himmelstalundsfältet för att där titta på hällristningarna och samtala om vilka specifika hot som föreligger mot dessa.
– Om man ser till helheten ser vi att klimatförändringarna gör att det blir fler stormar, störtskurar och högre luftfuktighet, berättar Theres Furuskog, arkeolog på Norrköpings stadsmuseum.
Många av de förändringar vi sett i klimatet är alltså dåliga nyheter om man har ansvar för våra fornminnen.
– Vi ser att CO-utsläppen gör att laven växer mycket snabbare på berghällarna. Dessutom bidrar det sura regnet till att påskynda vittringsprocessen, påpekar Theres Furuskog och Helen Simonsson från Riksantikvarieämbetet fyller i:
– Vi kan inte lösa de här frågorna en och en, det är viktigt att alla myndigheter och människor med olika kompetenser samarbetar och därför är en sån här kurs viktig där människor samlas och utbyter tankar.
I Tanum skannar man hällarna med 3D-laser för att dokumentera hällristningarna (för 1,6 miljoner kronor) digitalt; skulle det vara möjligt här?
– Jag önskar att vi hade medel till skanning av hällarna här också, senast det gjordes en stor dokumentation var ju på 1920-talet av Arthur Nordén och det finns troligen många ristningar vi ännu inte upptäckt. Vi har ju också visualiseringscenter här så vi skulle kunna göra enormt mycket för att visa upp ristningarna på olika sätt, säger Theres Furuskog som tillägger att Tanum är uppsatt på världsarvslistan vilket inte ristningarna i Himmelstalund är.
Så börjar studiebesöket. Theres berättar för de närmare 30 deltagarna hur tillväxten av lavan accelererat de senaste decennierna.
– Tidigare har vi rensat hällarna mekaniskt från lav men med start i år använder vi istället teknisk sprit för att få bort laven för att på det sättet vara skonsammare, berättar Theres Furuskog som också nämner det sura regnet.
– I Tanum är vittring på grund av surt regn värre än här beroende på att de har en annan berggrund. Där kan man se ristningar försvinna på 20-30 år.
Ristningarna är imålade för att synas bättre för allmänheten, något som Theres är lite ambivalent inför.
– I Norge frångår man nu att måla i dem och vi hoppas ju också att människor här ska vänja sig vid att se hällristningarna utan imålning, det var så de var tänkta att ses, påpekar Theres som dock menar att det inte är så enkelt som att bara sluta måla i.
– Om målningen börjar bli sliten och vi inte fyller i börjar en del personer ur allmänheten att själva måla i med kritor och läppstift till exempel; det vill vi förstås undvika.
Det handlar alltså om ristningar från bronsåldern, sisådär 3000 år gamla, så de har funnits på plats ett bra tag, förhoppningen är att man ska kunna bevara dem ett bra tag till.
– Vårt uppgift är ju att värna men även att visa vilket är en viktig del, inte minst i dessa dagar med ökande främlingsfientlighet. De här ristningarna visar att vi aldrig varit isolerade här uppe utan bedrivit handel med andra delar av Europa men även tagit in influenser från främst främre Asien som man kan se i symboler och ornamentik, betonar Theres Furuskog innan det är dags för gruppen att dra vidare.