Hjälp att få för offren för sexuella övergrepp
På Kvinnokliniken på Vrinnevisjukhuset erbjuds kvinnor, över 22 år, som utsatts för sexuella övergrepp möjlighet att genom krissamtal hitta sätt att ta sig vidare i livet.
Nina Martinsson och Maria Wennergren-Gros är kuratorer på Kvinnokliniken på Vrinnevisjukhuset. Där möter de kvinnor som de vill hjälpa att ta sig igenom svåra kriser och att gå vidare i livet. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
Kvinnor som är yngre än 22 år följs upp av Ungdomsmottagningens kurator Barbro Andersson.
Genom att följa kvinnornas krisförlopp och skapa en trygghet hoppas Nina och Maria att kvinnorna ska klara att berätta om hur de känner.
- Vi vill ju helst att de ska prata med oss, men vi kan inte tvinga någon. Men vi vill försöka förmedla att det finns hjälp att få och att det går att ta sig igenom det här och att livet inte är slut, säger de.
Om inte...
Våldtäkt är ett av de största trauman man kan vara utsatt för. Hur kvinnorna reagera och hanterar övergreppet är dock väldigt olika. Det finns kvinnor som aldrig börjar prata. Det är deras sätt att överleva.
- Vi pratar alltid med kvinnorna minst en gång. Är det sen så att de säger att de klarar sig ändå så släpper vi dem inte bara. Vi fortsätter att ringa till dem flera gånger så att de ska känna att vi finns här, säger Maria Wennergren-Gros.
"Om"
Skulden för våldtäkten lägger kvinnan många gånger på sig själv och krissamtalen handlar mycket om just "om". Om jag inte hade gått där, om jag haft andra kläder på mig, om jag skrikit och slagits mer, om, om, om...varför klarade jag inte att skydda mig själv.
Visst ska man försöka vara rädd om sig, att till exempel åka svarttaxi är något vi avråder från, men inget av kvinnornas beteende gör att de ska utsättas för övergrepp, säger Maria Wennergren-Gros och Nina Martinsson håller med.
Hur självklart man än kan tycka att det är att kvinnor ska kunna klä sig som de vill och vara var de vill.
Ett fåtal av våldtäkterna är så kallade överfallsvåldtäkter. Hur övergreppet än skett tycker Maria och Nina att det är oerhört viktigt att komma till sjukhuset.
- Det är viktigt att man inte går hem, ställer sig i duschen i tre timmar och slänger kläderna. Då är alla bevis på övergreppet förstörda och chansen att få tag i gärningsmannen borta, säger Maria Wennergren-Gros.
Anhöriga i kris
Men det är inte bara kvinnan som lider. Hennes nära och kära drabbas också. På Rikskvinnocentrum i Uppsala/Stockholm finns det möjlighet att erbjuda eventuella äkta män och sambor samtal, något man inte kan på Vrinnevisjukhuset, även om man skulle vilja. Däremot hjälper man till att lotsa männen som behöver hjälp vidare till vårdcentralernas kuratorer.
- Vi försöker också se till att barnen får hjälp, berättar Nina Martinsson.
Är man förälder till någon som är ung och som utsatts för övergrepp känner man också skuld över att man misslyckats i att skydda sitt barn.
Många gånger är det så att kvinnorna känner att det är de som ska hjälpa sina anhöriga. De ska klara vardagen precis som om ingenting hade hänt. De ska vara så duktiga.
- De är duktiga när de kommer hit, när de tänker på sig själva, säger Maria Wennergren-Gros.
Praktisk hjälp
Det de anhöriga kan göra för att stötta kvinnan är att se till att det praktiska fungerar.
- Stödet behöver inte alltid vara att de försöker prata om det som hänt utan ser till att det finns mat, att barnen blir lämnade och hämtade på dagis, säger Maria Wennergren-Gros.
Som vän gäller det att visa att man finns där, men man ska inte ta över krisen.
Fristad
Att komma tillbaka till arbetet kan vara som att komma till en fristad. Där är allt som vanligt.
- En del kvinnor behöver vara sjukskrivna under en period, andra vill tillbaks så fort som möjligt, men det vanligaste är nog att kvinnorna inte berättar för arbetskamrater vad de varit med om, kanske just för att man behöver ha någon plats där allt är "som vanligt". Där folk ser på en som samma person som innan övergreppet, säger Nina Martinsson.
Så jobbar vi med nyheter