Hennes uppgift: Att få intagna att sluta knarka
Kommunen drar ner medan kriminalvården satsar på missbrukarna i samhället. Men satsningen har lett till ett bättre samarbete mellan myndigheter och är främst ett sätt att motivera missbrukarna till ett liv utan droger.- Ibland kan det kännas som att stånga huvudet mot vägg, berättar Ulrika Ljungdahl, en av drygt 30 uppsökare på landets häkten och beskriver ett arbete både roligt men svårt när det ständigt fattas pengar till behandling och fortsatt vård.
Från början hade inte Ulrika Ljungdahl tänkt arbeta med missbrukare men idag kan hon inte tänka sig något annat. Många gånger upplever jag att ger mig så mycket. Jag ser en sida hos de här personerna som andra inte ser, förklarar hon. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Som en del i projektet har uppåt 30 uppsökande tjänster inrättats i landets alla fem kriminalvårdsregioner. I Norrköping är det Ulrika Ljungdahl som, sedan ett år tillbaka, arbetar som motivatör. Men arbetet blir ofta svårt när balansen mellan kriminalvårdens satsning och kommunens neddragning inom samma område inte riktigt går i fas.
Bankar huvudet i väggen
- Ibland kan det kännas som att banka huvudet mot en vägg. Kommunikationen fungerar inte riktigt problemfritt mellan kriminalvården och kommunen, förklarar hon.
För det handlar inte bara om att sätta en missbrukare på behandlingshem eller behandlingsavdelning. Den svåraste delen för en intagen på väg ur ett missbruk är vid utslussningen, steget från behandlingshemmet eller anstalten ut i samhället.
- Det är när de ska bygga upp en drogfri identitet, skaffa egen bostad och komma in i samhället som de verkliga prövningarna kommer och det tror jag inte att alla är medvetna om. Det är alldeles för lätt att falla tillbaka i ett missbruk när det blir så många hinder, förklarar hon.
Listan är lång
Trots kriminalvårdens satsning kan man inte upprätta kontakt med alla missbrukare som kommer till häktet. Ulrika Ljungdahl är ensam motivatör på häktets 75 platser. Listan över väntande är ofta lång.
- För att verkligen kunna hjälpa har jag valt att arbeta på ett kvalitativt sätt med mindre antal personer åt gången. Men visst önskar jag ofta att jag skulle hinna tala med alla som kommer in på häktet, säger hon.
I sitt arbete arbetar hon nära missbrukarna, får ta del av deras livshistoria och situation. Men ibland kan det bara handla om att bygga upp någons självförtroende.
- Ofta är de så kritiska och medvetna om att de gör fel. Det de behöver är någon som tror på dem. Och jag tror alltid på människors förmåga att förändras sedan har man olika utgångsposition.
Kriminalvårdens särskilda narkotikasatsning är ett projekt som skall pågå till slutet av 2004. I den första av två utvärderingar av Brottsförebyggande Rådet framgår att samverkan mellan olika myndigheter har ökat sedan projektets start för drygt två år sedan. Som exempel där samverkan fungerar bättre nämns socialtjänsten, frivården och arbetsförmedlingen.
Viktiga kunskaper
- När missbrukaren är hos oss kopplar till exempel socialtjänsten ofta ner sitt arbete och de blir inte aktuella förrän drygt två månader innan de muckar. Det borde vara i socialtjänstens intresse att få ta del av vårat arbete, och deras kunskaper är ju oerhört viktiga för mig. Tråkigt att det ofta fungerar så, konstaterar Ulrika Ljungdahl men påpekar att en del personer inom socialtjänsten engagerar sig enormt i sina klienter.
Projektet har gett behandlingstanken mer utrymme och det tror Ulrika Ljungdahl är oerhört viktigt. Ett missbruk uppbyggt under tio år kan knappast försvinna på fem veckors behandling.
- Idag mäts ofta behandlingstiden utifrån strafftiden, både av interner och myndigheter, men man borde istället titta på vårdbehovet. Det kan ibland vara större och längre än fängelsestraffets tid. Det är viktigt att följa upp, förklarar Ulrika Ljungdahl innan hon återvänder till de intagna på häktet i Norrköping.
Så jobbar vi med nyheter