Drygt tio år senare reser Jessika Arvik land och rike runt och föreläser för elever och socialtjänst om sitt eget liv och om organisationen Maskrosbarn, där hon i dag arbetar. I går var hon i Norrköping och föreläste under arbetsmarknadskontorets barndag.
Jessika Arvik använder sig av sin egen bakgrund för att lyfta fram hur ensamma och utsatta barn och ungdomar är, som lever i familjer, där det finns missbruk och psykisk ohälsa. Maskrosbarn arbetar också för ett bättre bemötande av socialtjänsten, när det gäller den här gruppen av unga.
– När jag var barn levde jag ständigt med oro och rädsla. Jag minns att jag nästan alltid hade ont i magen. Jag skämdes för hur vi hade det och visste också att jag aldrig någonsin fick berätta hur det var hemma, säger Jessika Arvik.
Hon levde med sina två bröder, sin mamma som hade en psykisk sjukdom och en missbrukande pappa som styrde familjen med järnhand.
– Han var totalt oberäknelig. Ibland kunde skrattet vid matbordet avlösas av att han slängde tallrikar och mat eller misshandlande någon av oss, berättar Jessika Arvik.
Fadern talade ständigt om hur värdelösa Jessika och hennes bröder var och att de aldrig skulle lyckas med något i livet. Trots detta upplever Jessika att hon var en ganska glad unge. Hon var mycket engagerad i föreningslivet på orten, höll på med en rad sporter, sjöng och spelade teater.
– Jag träffade många vuxna genom mina aktiviteter men det var aldrig någonsin någon som frågade hur jag hade det, konstaterar Jessika Arvik.
Det dröjde till åttonde klass, innan någon vuxen brydde sig. Det var syslöjdsfröken Annette som konfronterade Jessika, när hon grät i biblioteket. Jessika berättade hela sin historia och Annette blev från den stunden ett stort stöd och i dag har de en nära relation.
– Det var tack vare henne som jag fullföljde gymnasiet, säger Jessika Arvik.
Hemlivet präglades av missbruk. Hennes mamma hade försökt ta livet av sig, träffade en ny man och tillsammans missbrukade de alkohol. Jessika fanns hela tiden där, och försökte stötta sin mamma. När mamman beslöt sig för att lämna hemstaden och flytta 30 mil norrut, stannade Jessika kvar. Hon fick en egen lägenhet genom socialtjänstens försorg.
– Utåt sätt var jag glad och duktig men på insidan var jag trasig. I min ensamhet drack jag mig berusad varje kväll och skar mig.
Jessika tog till slut emot hjälp, fick beroenderådgivning och kom i kontakt med Maskrosbarn. I dag har hon det liv som hon önskade sig som barn