– Hej hej!
Jag rycks ur mitt lite drömmande tillstånd mellan jobbtankar och de byxor jag står och tittar på i affären. Någon jag känner?
– Är det nåt speciellt du letar efter, undrar den unge mannen vid min sida.
– Nej, får jag ur mig och vet att jag nu kommer att ljuga.
– Jag bara tittar, säger jag och släpper dom byxor jag lockats av.
– Visst, säg bara till om du behöver hjälp.
Jag tänker att jag behöver hjälp. Vi ska ha en skola där alla får komma till sin rätt. En skola utan kränkningar. Klart att jag behöver hjälp! Samtidigt som jag bearbetar dagens upplevelser går jag här och kopplar av. Kanske köper jag något men det viktigaste just nu är att bara gå omkring.
– Hej hej !
Nästa affär och nästa ”hej hej”. Trevligt att dom hälsar men varje ”hej hej” tar mig tillbaka till ett mer vaket tillstånd. Jag vill bara gå här och titta men svarar ändå med ett tyst ”hej”. ”Hejaren” följer mig med blicken mellan hyllorna och det känns nästan som att ”hejaren” tror att jag tänker stjäla något. Det känns obekvämt och jag går ut. Jag vet att det finns dom som snattar i affärer och att expediterna säkert blivit tillsagda att vara vaksamma men det känns ändå inte bra.
– Hej hej, hör jag väl ute ur affären. Jag stannar till, vänder mig om men ser ingen. När jag tittar ner möter jag en lite trasig och frusen kvinnas blick
– Please, säger hon och sträcker fram en pappersmugg med ett par små mynt i.
Jag råkar han en femkrona och släpper den i muggen. Detta känns inte heller helt bekvämt. Vilken konstig värld vi lever i. Det är så nära mellan överflöd och fattigdom. Just nu en meter. På samma sätt är det i min vardag nära mellan dom barn som har det bra i sin skola och i sina liv och dom som har svårt att orka. Jag styr min steg med närmsta fik. En kopp kaffe, tänker jag fokuserat.
– Hej, den här gången är den en liten röst som stoppar mig.
– Vill du köpa en majblomma, undrar den lilla rösten som tillhör en liten flicka med ett leende som skulle kunna få mig att köpa alla hennes blommor.
Det vet inte flickan så hon är nöjd med att jag köper en blomma. Nu är jag mycket bestämd, jag ska ha kaffe! Jag hinner några steg sedan ringer telefonen.
Mannen som ringer presenterar sig som far till en flicka i åttan. Har jag tid, undrar han och visst har jag tid. Hon blir utfryst av dom andra tjejerna, berättar han, och nu vill hon inte gå till skolan alls. Varje sådan berättelse gör ont i mig. Jag har nära till att förstå. Det går liksom en motorväg till mitt hjärta. Varför är det så? Den är trafikerad den där motorvägen vill jag påstå. Kaffestunden får vänta och jag styr mina steg hemåt.
– Hej hej, det var länge sedan.
Jag tittar på kvinnan framför mig och försöker att inte se så undrande ut som jag känner mig. Hon pratar på och undrar vad jag jobbar med nu. Hörde att du slutat som rektor, fortsätter hon och jag känner på mig att jag borde fråga henne om något men den enda fråga som finns i mig är ”vem tusan är du”?
När jag sedan fortsätter har jag hennes livshistoria med mig och detta utan att ens ha frågat något. Jag går där och tänker på att ensamma människor ofta har affärer som vardaglig mänsklig kontakt. Pappa valde att handla där dom var trevliga och där han kunde småprata lite. Pappa skulle blivit besviken på ett ”hej hej” som bara betyder ”köp något”. Däremot hade han gärna lagt några mynt i en pappersmugg och majblomma köpte han alltid. Hans motorväg till hjärtat är nu min. Telefonen ringer och jag ser att det är min fru så jag svarar glatt:
– Hej hej!