Just nu rullar primärsvalscirkusen genom USA, delstat för delstat. Varje delstat är en ny utmaning. Ingen delstat är den andra lik, beroende på befolkningsstruktur, minoritetsgrupper och historisk bakgrund. Den 1 mars är det "supertisdagen", då röstning sker i flera delstater på en gång.
Vilka kandidater kommer att slås ut under vägen? Forskaren Johan Wänström vid Centrum för kommunstrategiska studier, CKS, vid Campus Norrköping guidar oss genom de komplicerade turerna i amerikansk politik. Han har själv bott i USA i nio år och följt presidentvalen på plats 1996, 2000 och 2004.
Han är fascinerad av primärvalen och följer dem – men tycker egentligen att intresset i svensk media inte står i proportion till andra viktiga val som till exempel det i Indien för två år sedan – världens största demokrati och snabbast växande ekonomi.
Han förklarar det svenska intresset för primärvalen med tävlingsmomentet, som gör sig bra i media, och det faktum att USA är en militär supermakt.
– Det är naturligtvis en mäktig nation och det spelar roll vem det är som är president i USA, säger Johan Wänström.
Fast egentligen har inte presidenten i USA så mycket makt som man tror. Systemet bygger på en maktdelning där kongressen och Högsta domstolen har ett oerhört stort inflytande, vilket gör det svårt att få igenom förändringar.
Många tunga frågor i valrörelsen, som vapenfrågan och abortfrågan, avgörs i Högsta domstolen. Nyligen avled Antonin Scalia, domare med konservativa värderingar, en gång tillsatt av Ronald Reagan. Då en av presidentens främsta möjligheter att påverka utvecklingen i USA är att tillsätta en domare i Högsta domstolen har Barack Obama nu bråttom att utse en efterträdare till Scalia.
I primärvalen slåss de olika kandidaterna till presidentposten om att få flest röster inom det egna partiet, att få flest delegater i de olika delstaterna, delegater som sedan ska rösta på partikonventet. Målet: att i slutändan bli nominerad av det egna partiet till presidentkandidat.
Just nu återstår det två kandidater för demokraterna och sex för republikanerna.
Bernie Sanders, socialdemokrat, med de skandinaviska länderna som förebild, är vänsterutmanaren inom demokraterna, mot etablissemangets Hillary Clinton.
Clinton, före detta utrikesminister och gift med expresidenten Bill Clinton, med starkt stöd bland minoritetsgrupper, har partiets nästan 400 superdelegater, höga partiföreträdare, med sig, och har ofta framställts som mest "valbar" av partiet: med större möjligheter att gå hem hos de breda massorna.
Men utgången är inte given: det finns fortfarande 2 000 delegater att slåss om för demokratkandidaterna.
För det republikanska partiet, som inte har några superdelegater, ses den kontroversielle affärsmannen Donald Trump, en sorts extrem Bert Karlsson, som ett problem. Trump är emot etablissemanget och inte ett dugg politiskt korrekt. Stora delar av partietablissemanget vill ha någon mer valbar att enas kring.
De tre som slåss om etablissemangets röster är, enligt Wänström, den unge talangen Marco Rubio, den lågmälde John Kasich och den mest namnkunnige: Jeb Bush, bror till förre presidenten Georg W Bush. Just nu är republikanernas röster splittrade, men när de samlas runt färre kandidater väntas Trump få större motstånd.