Gideon Wahlberg i vårligt ljus
Än en gång har Carl Werngren här fångat den mycket tidiga våren; ljuset som återvänder till jorden, luften fylld av den där sprittande förväntan...Kakhusets servering nyöppnad, Norra Promenadens lindar på väg att vakna till, järnvägsspåren där bakom.Men bilden har ännu mer än så att berätta för oss.
Tidigt vårljus över Kakhusets servering år 1941. Och där, antagligen mellan två tåg, den vid det här laget 50-årige Gideon Wahlberg. Det är, kan man urskilja, Dagens Nyheter som han sitter med. Bilden tillhör Carl Werngrensamlingen i Stadsmuseet.
Foto: Fotograf saknas!
Våren 1941, som detta var, låg den legendariska Arbis-epoken redan några år tillbaka i tiden - 1918-31, 1933-34. Då hade Gideon Wahlberg varit teaterdirektören, som skrev lustspel och nyårsrevyer där han själv också var en av de stora favoriterna på scenen.
Därefter hade han satsat på filmen, den svenska 30-talsfilmen. Han skrev manus, agerade, regisserade även en del. Enkla och smålustiga historier som gick hem hos folket, klart framgångsrik var han ju.
1935 kom bl a filmerna "Tjocka släkten" och "Skärgårdsflirt" (från början ett teaterlustspel), 1938 "Vi som går scenvägen", 1940 "Romans", 1941 "Lasse-Maja". Han skrev också manus till bl a "Grabbarna i 57:an" (1935), "Odygdens belöning" (1937) och "Baldevins bröllop" (1938).
"Söderkåkar", som han både skrev och spelade med i och som väl förblivit hans mest kända skapelse, hade kommit som film redan 1932.
Enligt "Myggans nöjeslexikon", standardverket i genren, är Gideon Wahlberg mest bekant för sin insats i "Flickorna från Gamla Stan" (1934). Även den skrev han manus till, och han sjöng där också duett med Edvard Persson i titellåten.
Hela 25 folklustspel fick han till; med förvecklingar, sånger och lyckliga slut. De allra flesta var då för Tantolundens sommarteater på Söder i Stockholm, där han blev en institution. Så flink var han, att han gavs epitetet "friluftsteaterns Shakespeare".
Här på Arbis skrev han varje år nyårsrevyer med starkt lokalt innehåll, och här uppfördes också folklustspelen för Tantolunden.
Det finns många vittnesbörd om, hur älskade dessa föreställningar var. Mer än någon annan var det Gideon Wahlberg, som förgyllde 1920-talet för Norrköpingsborna.
Omvittnat hög klass var det på hans Arbis-föreställningar, påkostade brukade de också vara. Tidens store idol Ernst Rolf lär han sagt, att i landsorten var det bara i Norrköping, som han behövde frukta några jämförelser.
- För där är de bortskämda med Giddes fina revyer...
Vi tar oss nu friheten att förmoda, att det är mellan två tåg som Gideon Wahlberg här sjunkit ner invid Norra Promenaden, helt nära stationen.
Att Carl Werngren då dök upp med sin kamera var knappast någon tillfällighet. "Calle" och "Gidde" var synnerligen goda vänner, som haft mycket roligt ihop under Gideons år här.
De var glada sällskapsbröder i ett umgänge där det skrevs visor, improviserades, lektes - och dracks, inte tu tal om den saken.
Därtill var Werngren starkt teaterintresserad, och det var hos Arbis han hade sitt hjärta. Faktiskt skrev han både kupletter och annat åt Gideon Wahlberg.
Där han njöt av Norrköpings tidiga vårsol drog sig Gideon Wahlberg kanske också till minnes, hur han i vårens tid brukat skriva sina lustspel till sommarteatern.
Hur han hade suttit där i lägenheten på Bredgatan, intill Arbis, och improviserat fram texter och melodier. Alltmedan den stora kastanjen knoppades därutanför, och det dånade från Strömmens vårliga vattenmassor.
I ett brev år 1947 - året före sin död, vid en tid när han hade det svårt och blivit nära nog blind - skulle Gideon Wahlberg knyta an till sin gamla Norrköpingstid.
Han berättade där om, hur Stockholmsbekanta hade varnat honom när han 1918 flyttade från huvudstaden och i en djärv satsning tog över Arbetareföreningens teater i landsortstaden Norrköping. Mitt ibland de fattiga textilkvarteren där.
Men likväl hade han ju tagit steget - och i Norrköping genomlevt sin, som han nu skrev, lyckligaste tid.
Och att han, bland allt det andra, också skrev "Svinsta skär" här, det vet vi ju alla.
Gideon Wahlberg brukade dra ner skrattsalvor i grovkorniga roller, där han kunde heta sådant som Knutte Knopp och Kalle Knubb.
Ute på stan förde han sig däremot med värdighet, som den teaterdirektör han ju var. Om sommaren sken han (enligt journalisten David Ekdahl) "som en kräftmåne under halmhatten, med det randiga bandet". Medan han om vintern gärna gick klädd i en slokhatt.
Stig Wickström, som mindes så oändligt mycket från sitt gamla Norrköping, berättade för oss en gång:
- Man skrattade bara man såg Gideon Wahlberg på scenen. Men det var lustigt, när man mötte honom på stan, uppriggad, med cigarett och halmhatt. Han förde sig värdigt. Då fanns inte ett spår av pilsnergubben...
Och om några smågrabbar då vågade sig på att ropa sådant som Knutte Knopp efter honom, då fick de en förintande blick till svar från Gideon Wahlberg.
Så jobbar vi med nyheter