– Det gör inget, jag blir inte sjösjuk vet du” var svaret Britt-Marie gav, innan hon och Eino hoppade in i bilen de parkerat utanför Gerd och maken Stigs hus på Målaregatan den där blåsiga kvällen, som skulle bli kvällen innan Estonia förliste på Östersjöns hav.
Gerd och Britt-Marie hade känt varandra hela sitt liv, från första skoldagen på Holmstadskolan 1937. De följde varandra genom realskolan på Norrköpings praktiska, där de gick ”huslig linje” och lärde sig saker om hemmet och att ta hand om barn.
– Vi har alltid hängt ihop. Gjort saker och rest, berättar Gerd.
Snart kom Eino och Stig in i deras liv och umgänget fortsatte. Båda paren fick barn som lekte ihop, familjerna bilade till Italien och tältade ihop på Öland.
– Vi delade både glädje och sorg. De var verkligen riktiga vänner, säger Gerd.
Till Estland hade många resor gått för Gerd och Stig eftersom sonen Lennart skaffat sig en verksamhet på ön Ösel. Mestadels åkte de med Estonia. Britt-Marie och Eino tyckte att Gerd och Stig skulle följa med på den här resan, men eftersom makarna Alpstål varit över relativt nyligen, tackade de nej. Kvällen innan resan träffades de hemma hos Gerd och Stig. Det hade börjat blåsa redan då och Gerd minns hur de stod på trappan och tog farväl av sina vänner. Ett sista farväl, som det skulle komma att bli. Sonen Lennart var också hemma, och skulle åka med Estonia turen efter Britt-Marie och Eino.
– Jag minns att de tyckte det var trist att han inte skulle åka samtidigt som dem, minns Gerd.
Klockan sex på morgonen dagen efter väcktes hon av Lennart i telefonen. Det blev en chock.
– Min första reaktion var att ”de simmar så bra, de klarar sig”, säger Gerd.
Under hela dagen tittade de på tv och försökte förstå. Hoppet fanns där hela tiden, att deras bästa vänner skulle klara sig.
– När jag insåg att de inte klarat sig var det helt hemskt. Jag kunde inte fatta att min bästa vän var borta. Vårt barnbarn Oskar var här och kunde inte förstå varför mormor gick runt och grät. Han var fem år då, berättar Gerd.
Att det är 20 år sedan olyckan är svårt att ta in för makarna. Nästa år fyller Gerd 85 år, det skulle även Britt-Marie ha gjort.
– Jag tänker på henne varje år på hennes födelsedag, säger Gerd.
Under alla år har frågorna ofta fart genom huvudet. Frågor, som aldrig kommer få några svar.
– Man undrar var de var just när det hände och vad de gjorde och hur det gick till. Men det får vi aldrig några svar på, säger Gerd.