Leona Karathanasis leder kvällens handbollsträning i Mirum galleria och barnen trillar in i den provisoriska lokalen så snart hon öppnar dörren.
Tidigare hölls träningen för barn i Hagebyhallen. I samband med att Hageby fick Sveriges första visitationszon i våras, märkte dock klubben hur färre och färre barn dök upp.
Samtidigt stod många lokaler tomma i Mirum galleria.
– Det är en trygg plats för väldigt många. På påsklovet startade vi upp drop in-träningen här och både barn och föräldrar är jätteglada för det här, säger ledaren Leona Karathanasis från Norrköpings Kvinnliga Idrottsklubb, NKIK, och sätter på musik i högtalarna.
Leona Karathanasis undervisar i handboll och är inte sträng. Det viktigaste är rörelseglädje och att ha en trygg plats att komma till.
Oftast dyker det upp 25-30 barn per tillfälle och träningen hålls två gånger i veckan. Det dröjer inte länge innan den provisoriska lokalen, mellan butiker och caféer, är full av barn. Några skjuter på mål, andra gör övningar mellan koner och över hinder.
– Det är kul, man kan kasta på mål och köra med sina vänner, säger Trang Boa Nag, nio år, som står i kö för att träna på skott på mål.
Ljudnivån är lika hög som energin i rummet och handbollar flyger såväl högt som lågt.
– Det är fri aktivitet och barnen rör på sig. Bättre än att de är hemma och sitter med en iPad, säger Esraa Kozay vars dotter är med på träningen i vanlig ordning.
Familjen bor nära Mirum vilket gör det enkelt för henne att ta dottern hit. Sonen i vagnen sover sött medan storasyster skjuter på mål.
Esraa Kozay med dottern Leia al Raian, 6 år. Lillebror ligger i vagnen och sover nöjt.
Trang Boa Nag, 9 år, kommer ofta på handbollsträningen i Mirum.
Susana Yasara har barn i åldrarna ett, fem och sex år som alla är med på träningen efter bästa förmåga. Barnen längtar efter handbollen mellan varje gång och Susana gillar att det bara är att droppa in.
– Speciellt för dem med dålig ekonomi, så att det finns lite grejer som är gratis. Särskilt under vintern så att barnen inte bara behöver vara hemma, säger hon.
Vad betyder det för Hageby att ett sådant här initiativ tas?
– Förut vågade man inte gå ut och det måste vara tråkigt för barnen. Men när det finns sådana här aktiviteter blir det enklare och kul att gå ut, säger Susana Yasara.
Barnen får träna på att skjuta på mål med hjälp av en studsmatta.
Vad vinner ni i NKIK på det här?
– Rent pengamässigt inte så mycket, men väldigt mycket kärlek. Vi tjänar mycket på att barnen rör på sig och att de kan fortsätta med idrottslivet sedan, säger Leona Karathanasis.
Elvedin Ahmeti, 10 år, testade handboll för första gången här och är fast.