Ett träd har fallit i skogen.
Titeln på utställningen, och också på den bok som David Lundmark släpper i samband med vernissagen tisdagen den 30 januari, är "X60-X84", den internationella diagnoskoden för avsiktlig självdestruktiv handling.
Enligt Josefine Höijer, intendent på Arbetets museum, är psykisk ohälsa och självmord ett tema som efterfrågats av museets besökare i flera år, inte minst under Fotosalongen. Det finns samtidigt en koppling till museets inriktning, genom att utställningen skildrar både vardagsliv och arbetsliv.
– Jag tror att många kommer att känna igen sig. Vi är många som har personer i vår närhet eller i vårt liv som tagit sina liv eller som man varit orolig för ska ta sina liv. Det är berättelse som pågår i vardagen. Det är en viktig berättelse att lyfta och vi tycker att det är en väldigt fin ingång här som du har valt, vänder sig Josefine Höijer till David Lundmark.
David Lundmark arbetar till vardags på Dagens Arbete. Vid sidan av bildjournalistiken arbetar han med egna fotoprojekt. 2021 vann han Arbetets museums Dokumentärfotopris för sin förmåga att beröra.
– Jag hade en släkting som tog livet av sig. I och med det självmordet var hela den sommaren kaotisk. Man märkte också att det var så många som blev påverkade, också de som inte hade någon relation till eller kände honom. Det blev så tydligt att samhällets funktioner kickar in när det händer något, hur vi är sammanflätade i ett samhälle, säger David Lundmark.
En ambulansförare som arbetar vid en akutpsykambulans i Stockholm.
Polis, ambulans, rättsläkare, obducenter, gravsättning, försäkringsbolag – ett självmord berör många.
David Lundmark började fotografera på temat den sommaren och fortsatte med projektet när han tog en kandidatexamen i konstfoto. Han intervjuade anhöriga och yrkespersoner, som t-baneförare, sanerare, ambulanspersonal och en präst, personer som alla har en relation till någon som tagit sitt liv.
Lundmark har valt att anonymisera människorna på bilderna. Citaten i utställningen hör inte direkt samman med bilderna, porträtt, bilder från arbetsplatser och sorgeplatser. Här finns också vad Lundmark kallar pausbilder, för att man ska kunna vila mellan det svåra.
När polisen söker någon de befarat tagit sitt liv letar de ofta på platser med vacker utsikt.
En bild visar en polis på ett berg i skogen, med en solnedgång i bakgrunden. David Lundmark berättar att när polisen letar efter en försvunnen person och befarar självmord så söker de ofta på platser med fin utsikt. En annan bild visar en hängmatta i hård blåst som symboliserar kaos och turbulens. En tredje bild visar ett träd som fallit i skogen.
En hängmatta i hård blåst symboliserar kaos och turbulens och att allt är upp och ned.
David Lundmark trodde själv att det skulle bli svårt att få folk att prata ett ämne som är så tabubelagt, men fann att det var precis tvärtom. Ett av syftena med utställningen är att få i gång samtal. Att man ska våga prata om självmord.
Lundmark lyfter också att det är små marginaler som gör att det tippar över i en mörk situation – eller att någon ångrar sig, genom ett telefonsamtal i sista stund.
Ett citat ur utställningen: "Jag försöker förmedla hopp, att det finns en gryning, att efter natten kommer morgonen.”
Ett annat citat: “När vi begravde pappa blev begravningen flyttad från gravkapellet till stora kyrkan för det var så många som ville komma. Det hade han nog aldrig kunnat föreställa sig. Han trodde säkert att ingen skulle sörja honom. Synd att de inte vet, men det är väl svårt att tänka klart när man mår dåligt. Det är en jävla folksjukdom som inte tas på tillräckligt stort allvar.”