"Först i Sverige förstod vi att assyrierna var ett folk"

Med invandrarna har världshistorien dragit in i Sverige. Vad gjorde vi själva, när det assyriska riket grundades omkring 4.000 år före Kristus - flintyxor, kanske? Ord som "Sverige" och "svensk" låg i varje fall tusentals år framåt i tiden. Men det assyriska språket, det grundlades redan då.
Med "assyrier" avses folket, med "syrianer" religionen; i praktiken är det samma människor det handlar om. På Arbetets museum var det termen "assyrier" som användes, när Assyriska kulturföreningen för en dag tog över värdskapet för utställningen om invandringen, "Drömmen om ett bättre liv".

Tidsperspektiv
Naim Massi gav det stora perspektivet bakåt, när han nu talade till den svenska publiken i året 6751, som det enligt den assyriska tideräkningen är i år. Urspråket arameiskan är ett av världens äldsta, det har levt vidare i det assyriska skriftspråk som än i dag används i de syrianska gudstjänsterna. Samtidigt som det talade språket utvecklats vidare i otaliga dialekter, där en del kan ha svårt att förstå varandra.
- Assyriskan är ett i hög grad levande språk. Men det är få som helt behärskar det utanför prästerna och de lärde, sa Naim Massi.
Som en minoritetsgrupp bland andra levde assyrierna kvar i Mellersta Östern under växlande välden. Med upprättandet av det moderna Turkiet efter första världskriget skärptes förtrycket mot de kristna assyrierna. Många flydde till Syrien och Libanon men fick det svårare där, när den arabiska nationalismen med islamska förtecken växte till från 50-talet och framåt.
Till Sverige kom de första assyrierna 1967, 500 människor från Libanon som bosatte sig i Södertälje - som ju sedan också förblivit assyriernas svenska "huvudstad".
Det var lite drygt tio år senare som Seydi Barkarmo kom till Sverige, efter ett antal tidvis rätt så rysliga år i Västtyskland:
- Men i Sverige kände man sig välkommen från början. Och det var så skönt för oss.
Intervjuad av Arbetets museums Petter Ljunggren berättade Seydi oerhört fängslande för publiken om sitt liv. Uppväxt, som sagt var, i "gamla Mesopotamien", i en liten by i östra Turkiet. Familjen var fattig, Seydi tvangs redan som 14-åring (fast hon måste då ge sig ut för att vara 18 fyllda) åka till Västtyskland som gästarbetare.
- Fiskfabriken i Hamburg var ett rent helvete, med denna hemska luft och all lukten av fisk. Vi bodde fyra flickor från Turkiet i ett rum, tyskarna pratade om att svinen var renare än utlänningarna.
Småningom blev det något bättre, Seydi kom genom släktens försorg till en sängfabrik i Stuttgart. Men hon hörde om Sverige, och i mitten av 70-talet befann hon sig på flyktingförläggningen Loka Brunn i Hällefors, tillsammans med maken och två mycket små barn.

Vilken glädjens dag
Aldrig glömmer hon den vinterdag 1976, då föreståndaren kallade till möte och informerade om att svenska regeringen samma morgon beslutat ge uppehållstillstånd åt de ca 2.000 assyrier, som oroligt väntade på besked.
- Vilken glädje, vi ställde till med fest och alla var så glada, säger Seydi. Och det lyser om henne, ännu ett kvarts sekel senare.
Efter något år år hade så familjen kommit till Norrköping, där maken fått plats som hemspråkslärare och där familjen så att säga satte full fart med integrationen.
- Ja, min make startade kurser i svensk barnuppfostran så att vi skulle lära oss. Han ordnade simskolor också, det hade varit helt främmande för oss att ta på baddräkt och gå och simma. Och nu tror jag kan kan säga att jag lyckats integrera mig, säger Seydi (som också har kommunala uppdrag, hon sitter t ex med i omsorgsnämnden för socialdemokraterna).

Inte varit tillbaka
Nu har hon i stort sett hela släkten i Norrköping. Hon håller på de assyriska traditionerna men allt mer svenskt kommer också in där.
I forna hembyn i östra Turkiet finns inte längre några assyrier kvar, där har kurderna tagit över. Det var för övrigt inte bara de turkiska myndighetnerna som förföljde syrianerna, också kurderna - som ju annars även de är en förtryckt minoritet - ställde till besvär för dem.
Seydi har inte återsett hembyn, men hennes barn har varit på besök där. Sonen ringde på sin mobil och ville hon skulle förklara, var faderns hus legat. Sedan har hon läst ungdomarnas dagböcker från resan och fått tårar i ögonen. Fadern var lantbrukare, men kurderna lade beslag på hans djur.

Vi är ju ett folk
Det dröjde länge, berättar Seydi, innan hon insåg att hon faktiskt tillhör ett folk.
- Vi fick aldrig höra, att vi assyrier är ett folk. Bara att vi var kristna, och att vi skulle fasta. Först i Sverige fick jag veta att vi är ett folk, och jag blev jätteglad då.
Paradoxalt nog är det i den stora förskingringen, assyrierna är ju nu utspridda världen över, som ett nationellt medvetnade börjat ta form. En avgörande länk är därvid Internet. Via nätet knyts förbindelser med assyrier världen över. Inte minst växer kontaktnät mellan assyriska ungdomar fram den vägen.
- Vi hade ett land. Men vi är fortfarande ett folk, säger Seydi.
Och man inser den djupa känslan bakom dessa ord, från en assyrisk kvinna som nu ser Sverige som sitt land på jorden.

Information till våra läsare

"Först i Sverige förstod vi att assyrierna var ett folk"