Harald Ullman är PR-veteran och socialdemokrat. I senaste numret av partitidningen AiP skriver Ullman om partiets dåliga valresultat i allmänhet och om valet i Stockholm i synnerhet.
”I Stockholm röstade cirka 15 procent av dem som har ett arbete på S. Det arbetande folket tillhör inte längre vår väljarbas. Bara bland TCO:s medlemmar har S tappat närmare 14 procentenheter de senaste två valen. I stället för att tala till det arbetande folket om hur S skulle kunna göra livet lite bättre, vände man sig till särskilt utsatta grupper. Exempelvis långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt religiösa minoriteter, homo-, bi-och transsexuella”.
Ullmans rader får mitt minnes bandspelare att snurra igång. I början på 1990-talet kom jag i kontakt med New Democrats i USA. Demokraterna hade stora problem. Partiet dominerades av den så kallade Regnbågsalliansen som lyfte fram olika minoritetsgruppers intressen. Inget fel i det förstås. Men när minoritetsfrågor blir huvudsaken så tappar majoriteten av väljarna lätt intresset. Vilket drabbade Demokraterna hårt. Partiet riskerade att bli irrelevant för växande delar av den arbetande medelklassen. New Democrats med den unge Bill Clinton från Arkansas i ledningen drev kampanjer för att få partiet ut på den breda vägen igen.
Resten är historia. New Democrats banade inte bara väg för en lång framgångsperiod i USA. De inspirerade Tony Blair till New Labour och S-ledaren Gerhard Schröder lanserade Die Neue Mitte i Tyskland. Nu har svenska Socialdemokraterna kraschlandat i en liknande irrelevans som tidigare drabbat Demokraterna, Labour och SPD.
Socialdemokraterna är fortfarande ett tämligen oreformerat parti. Visst har nuvarande och tidigare partiledningar visat intresse för förnyelsen. Sakpolitiskt har stora framsteg uppnåtts. Men partiet som sådant har lika fullt känt sig smått obekvämt med nya tiders avregleringar och tilltagande valfriheter. Alliansregeringens uppstramning av socialförsäkringarna och de genomförda skattesänkningarna på arbetsinkomster har heller inte fallit partiets självbild i smaken.
I Sverige blev det i stället Moderaterna som först tog till sig budskapen från Clinton, Blair och Schröder. M hade turen att drabbas av ett katastrofval redan 2002. Genom en rad lyckliga omständigheter fanns det vid det tillfället en antal förändringsinriktade personer som var beredda att ta över. Nya Moderaterna såg dagens ljus.
Partiledningen har lagt ner mycket tålmodigt arbete på att beskriva partiets förändring som idémässigt sund och riktig. Nya Moderaterna är inte bara ett trick för att locka väljare. Nya Moderaterna är ett medvetet vägval för att få större genomslag för borgerlig politik.
Socialdemokraternas kriskommission har nu inlett sitt arbete. Upplägget är ambitiöst. 52 personer är utvalda att ta fram förslag som återigen ska göra S valbart för breda grupper av arbetare och tjänstemän.
De 52 kriskommissionärerna speglar i stort sett alla kända intresseriktningar inom dagens socialdemokrati. Risken är överhängande att ledamöterna grottar ner sig i irrelevanta strider och motsättningar om höger och vänster. Resultatet kan bli en fadd kompromiss som en inkallad extrakongress därefter spär ut ännu mera.
Ur ett mer optimistiskt perspektiv kan den mångfasetterade kommissionen vara ett steg på vägen mot framgång. Lyckas denna spretiga skara komma överens om utkast till en Ny Socialdemokrati som kan attrahera arbetande människor så kommer en extrakongress att stå upp och applådera.
Applåderna är viktiga. Förnyelser som är omgivna av brasklappar är inte mycket att ha.