På kvällen den dagen då Fredrik Reinfeldt presenterat sin regering var jag på byrån Springtime i Stockholm. Ett stort antal människor var inbjudna för att diskutera det politiska läget. Konsulter minglade med nyvalda riksdagsledamöter, gamla partiledare, valgeneraler, f.d. statssekreterare och politiska journalister.
Glädjen hos de närvarande och lite äldre moderaterna var påtaglig. Äntligen hade de lyckats bli omvalda. Äntligen hade de fått chansen att på allvar utmana Socialdemokraterna om makten.
Jag kan förstå deras glädje. Undantaget några få korta borgerliga regeringsgästspel har Moderaterna varit bortputtade från taburetterna sedan 1930-talet. Socialdemokraterna borde också vara glada. De nya Moderaterna bygger i huvudsak vidare på socialdemokratins idéer. Det måste ju ha känts mycket värre om motståndarna i stället vunnit två val i rad med en från S helt avvikande politik på agendan.
Moderaterna monterar förvisso om i välfärdssamhället. Men de monterar inte ner det. Den socialdemokratiska vakten vid regeringsrodret har kort sagt varit framgångsrik. Samhällsbygget är uppskattat av medborgarna.
Moderaternas återkomst som stabilt regeringsparti sänder dessutom hoppfulla signaler till alla de socialdemokrater som nu försmäktar i oppositionstillvarons glanslösa skugga. Kunde M komma tillbaka så kan förstås också S komma tillbaka. Hur återkomsten ska gå till och när återkomsten kan tänkas inträffa är för dagen svårt att ha några bestämda uppfattningar om. Men det går ju an att fundera lite fritt om vad som krävs för att underlätta ett återinträde på Rosenbad.
Jag lägger slumpen, oväntade händelser och förr eller senare inkommande moderat regeringströtthet åt sidan. Inte därför att sådana saker är oviktiga i realpolitiken. Utan därför att sådana händelser är just slumpartade.
Socialdemokraterna bör istället koncentrera sig på sådant som de direkt kan påverka själva. Valförlusterna är ett hot mot rekryteringen av kommande, kompetenta och spännande politiska företrädare. Riksdagsgruppen har tunnats ur. Många yngre, politiksugna och utvecklingsbara personer har slagits ut eller har inte kommit in.
Risken är stor att begåvade stjärnskott med dragning åt S nu vänder sig mot andra arenor för arbete och självförverkligande. Kompetensflykt var tidigare ett stort problem för Moderaterna. Nu är det S som sitter med problemet. Partiet måste så snabbt som möjligt flytta fokus från de högervänsterträtor som dominerat det inre livet alltsedan 1980-talet. Varken framtidens idéer eller framtidens politiker kommer att frodas i den myllan.
Socialdemokraterna gjorde betydligt bättre ifrån sig i många kommun- och landstingsval än i riksdagsvalet. Här finns säkert många politikerämnen som kan växa och utvecklas. I fredags visade Mona Sahlin att hon även vill ta chansen att lyfta fram oprövade personer i den uttunnade riksdagsgruppen. Det är bara att applådera. Det gäller också att vårda de ”stjärnor” som finns kvar. Det vore illa om exempelvis Ilija Batljan och Thomas Bodström försvann ut genom bakdörren.
Socialdemokratins politiska idéutveckling har stor inverkan på när en återkomst kan vara möjlig. Det behövs ”en ny Socialdemokrati” skrev Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida 2 oktober: ”Socialdemokratin måste sluta klamra sig fast vid bilden av Reinfeldt som en ulv i fårakläder och väljarna som hypnotiserade idioter, förblindade av Per Schlingmanns svartkonster”.
Moderaternas förnyelse är inget ”PR-trick”, skrev Kielos. Så är det. Inte heller S-förnyelsen är möjlig genom några PR-trick. Det krävs nya fräscha idéer, nya fräscha företrädare, gott sittfläsk, gott humör och gott ledarskap för att kunna komma igen.
Det är lika bra att börja med en gång. Tiden går fort när man har roligt. Redan 2018 kan det vara dags. Då gäller det att vara beredd.