Quentin tror att alla människor får ett mirakel i livet. Vissa blir stora idrottsstjärnor, andra går på månen och han får bli granne med Margo Roth Spiegleman.
Han beskriver henne som en äventyrlig, vacker dröm. De blir vänner eftersom de är nära i ålder och geografiskt.
Men åren går och kompisarna glider ifrån varandra. Quentin och nördgänget har siktet inställt på framtiden medan Margo umgås med populära gänget. De två har inte talat med varandra på nio år. Så en kväll dyker Margo upp vid hans fönster som förr och tar med honom på ett hämndäventyr mot sin otrogna ex-kille. Nästa dag är Margo borta. Först drabbas Quentin av förtvivlan, sedan hittar han ledtrådar hon lämnat efter sig.
"Paper Towns" är filmatisering av en John Green-roman.
Författaren har även skrivit "Förr eller senare exploderar jag" vars filmversion kom ut förra året. Just "Paper Towns" har en väldigt intressant upplösning. En premiss som även hade fungerat i vuxenfilm. Däremot misslyckas Jake Schreier tyvärr med att hantera just den grejen.
Green leker nämligen med konceptet "Manic Pixie Dream Girl", det vill säga tjejen i filmer som är äventyrlig, gullig, annorlunda, overklig. Typen av kvinna som skulle varit ohållbart enerverande i verkliga livet men i film är allas drömmänniska. Schreier lägger alldeles för lite kraft och tid på avklädningen av karaktärstypen. Inte heller är det något tittaren får se utan istället enbart höra om via Quentin. Vilket känns som en väldigt elementär sak att misslyckas med, att inte visa utan enbart säga.
En del av bristerna handlar egentligen om romanen. Vänskapen mellan Quentin och bästisarna är visserligen värmande, men kompisarna i sig är väldigt tunna karaktärer som kan strykas utan att historien tappar något.
Som ungdomsfilm är "Paper Towns" ändå lyckad.
Trots en del klyschor finns också en del avsteg från vanliga föreställningar i high school-relaterade historier. Grundpremissen är som sagt intressant också även om filmmakarna inte tagit hand om sitt guld på rätt sätt. Både Nat Wolff och Cara Delevigne spelar med rätt känsla och undviker att göra karikatyrer av sina rollfigurer. Delevignes amerikanska dialekt är förvisso bristfällig men annars gör hon en mänsklig gestaltning av mystiska gudinnan som Quentin målat upp henne som.
Även Wolff lyckas just med förmänskligandet av klichén. Quentin är inte en nörd, han är en tonårspojke med vissa brister och förtjänster.