Ingen är oumbärlig. Inte ens kronprinsessor eller prinsar. Men alla kan bära varandras bördor. Så klokt talade ärkebiskop Anders Wejryd i Storkyrkan i Stockholm i går eftermiddag.
Jag följde bröllopsevenemanget i radions P4. En helt strålande sändning. Radio är oslagbart.
P4 har några riktiga proffs på lönelistan. Kultur-nöjes och sportjournalister i en salig blandning.
Hovet är inte oproffsigt det heller. Bröllopet blev i allt väsentligt ett stort folkligt event. Jag tror att varenda landsdel var representerad på något sätt. Stockholms gator kantades av hundratusentals människor med flaggor och kameror. Och solen sken. Man vågade till och med låta nio rotlar med JAS-plan svepa in på låg höjd över Stockholms city.
Det spekulerades tidigare om huruvida kronprinsessbröllopet skulle ha någon politisk betydelse. Skulle regeringen Reinfeldt möjligen kunna dra nytta av en sådan här stor folkfest med internationell glans? Skulle den rödgröna oppositionen å sin sida missgynnas av att folk och media jublade för det unga brudparet?
Jag är skeptisk. Partierna får nog bära sina bördor utan hjälp eller stjälp av kungahuset. En röd vän muttrade i och för sig över att den traditionella röda mattan var utbytt mot en ljusblå. Ett illavarslande tecken i tiden enligt min röde vän.
En annan fråga som diskuterats med allt större hetta är kungahusets tidenlighet. Eller snarare brist på tidsenlighet.
Det är ju inget snack om att arvsmonarkier är otidsenliga. Allt här i tillvaron måste dock inte vara stöpt i samma tid. Det är charmigt när olika tidsepoker lever sida vid sida.
Sådana här tillställningar som gårdagens bröllop har inte med makt och myndighet att göra. Det blir som en slags jätteupplaga av Allsång på Skansen. Människor jublar, skriker och viftar åt kungligheterna därför att de tycker det är kul att vara med på festen. Inte för att bekänna sin underdånighet. Vi är här för att uppleva något som vi troligen aldrig kommer att få uppleva igen, sa ett par unga män i radion. Det är så det är. Ett bröllop av det här slaget är upplevelseindustri rakt igenom. Folk har kul. Små barn som bara läst om prinsessor i sagoböckerna får se prinsessor på riktigt. Väninnor från Kristinehamn och Örebro får en härlig eftermiddag och en kul fest i Stockholm. Stockholm har aldrig varit så välfyllt av vackra klänningar, sa en klänningsexpert till P4-ankaret Lotta Bromé i går. Kronprinsessan var värst förstås. Hennes klänningssläp var fem meter långt. Jag tycker det är kul. Karlarna var stiliga de också. Vackra uniformer med ordnar.
Som en jättemaskerad. Fast på riktigt. Fast ändå inte riktigt på riktigt. Det är det som är charmen.
Victoria och hennes prins Daniel finns dock på riktigt. Valda eller ej så kommer de att göra mycket nytta för Sverige, i Sverige och utanför Sverige. Det finns nämligen fler än vi svenskar som tycker det är kul med levande otidsenliga sagor mitt i vår nutid.
En gång blir Victoria Sveriges drottning. Får hon ett långt och friskt liv så kommer hon att bära en hel del bördor för Sverige. Visst ska demokratins ideal genomsyra samhället. Men demokratin måste också vara pragmatisk och storsint. Vissa saker är bäst som de är. En drottning som Victoria kommer att sticka ut bland alla kostymklädda presidenter. Det är i mina ögon värt den skattebörda som apanaget utgör. Kära Stockholmare, sa Kungen när han talade från slottsbalkongen. Den självironin är också värd en del.