Skönhet är det bestående intrycket från ”Moonlight”. För en film om slummen i Miami, drogberoende föräldrar och kriminalitet är ”Moonlight” ohyggligt och hjärtskärande vacker. Nivå och lager av skönhet knyter ihop till en ovanlig film. Sällan har en historia om livet i slummen varit så befriad från stereotyper. Många gånger illustreras normtrycket genom att visa fasaden extra tydligt. Barry Jenkins väljer i stället att ideligen visa den andra sidan. Normen om hårdföra, heterosexuella machomän döljer inte äkthet, mjukhet, normbrytningar. Berättandet har både en poetisk och en jordnära kvalitet som är osedvanligt svår att få ihop.
”Moonlight” är uppdelad i tre akter som åldersmässigt följer Chiron. Han lever i Miami tillsammans med sin kraftigt drogberoende mamma, fadern existerar inte ens som ett minne. I skolan ger sig de andra på honom för hans mindre maskulina sätt. Förutom stödet från klasskompisen Kevin finns ingen räddning inom sikte, tills Chiron – kallad ”Little” – träffar på droglangaren Juan. Han tar med pojken hem till sin sambo Teresa. Med tålamod och omtanke lyckas paret skapa tillit hos Chiron. Juan blir den välbehövlige fadersfiguren som saknas. Tillsammans med Teresa lär han pojken själsliga och praktiska läxor. Men det finns en komplexitet i relationen, Juan säljer narkotika till barnets mor. De droger som gjort bådas liv till ett oförutsägbart inferno.
Eftersom filmen är starkt karaktärsdriven krävs mycket av skådespelarna. De får ordentlig draghjälp av Jenkins eget manus. På en del sätt påminner ”Moonlight” om Lee Daniels ”Precious”. Där den senare ibland blev för stereotyp i sin skildring av människor i misär lyckas Jenkins gjuta rollfigurer av mångfald. Mamma Paula exempelvis må vara ett tragiskt drogfall, samtidigt får även hennes ambitioner och mänsklighet plats.
Lika mycket som manuset hjälper skådespelarna är de själva också extremt skickliga. Det märks att de arbetat ordentligt för att få ihop människorna de gestaltar. De gör det med elegans och närvaro. Blickar som vädjar, leenden som talar, kroppsspråk som minns. Starkast närvaro har den gnistrande Mahershala Ali. Ingen vid hans sida behöver skämmas men han stjäl alla scener han är med i.
I grund och botten är ”Moonlight” en modern saga om verkligheten, utan pretentioner. Kärnfrågan är identitet. Som Juan säger till lille Chiron ”förr eller senare måste du bestämma själv vem du är, du kan inte låta någon annan fatta det beslutet åt dig”.