En liten hund på Rosenbad

Moderaterna går starkt i opinionen. Mycket talar för att partiet snart når den magiska fyrtio procents nivån i någon av de tätt duggande mätningarna. Moderaternas tillväxt är imponerande; inget snack om den saken.
Att växa fort kan göra ont. Det vet många företagare och de flesta som varit tonåringar. Moderaternas växtvärk har sitt ursprung i att de är ett litet parti i ett stort partis överrock. I det lilla partiet är det gott om blazers, dräkter och kindpussar. De 1791766 personer som röstade på M i riksdagsvalet kommer rimligen från kretsar med betydligt bredare kläd- och hälsningsvanor än så. Problemet för Moderaterna är hur det nya och stora väljarpartiet ska integreras med det lilla och gamla partistpartiet?
Partiledningen sliter med frågan. Under de Nya Moderaternas uppmarsch och över den första valsegern 2006 hade den tidigare partisekreteraren Per Schlingmann och partiordföranden Fredrik Reinfeldt stor auktoritet när de pläderade för ett mer öppet och brett parti. Kläd- och språkråd gavs ut. Auktoritativa uppmaningar om fler offentliganställda, fler kvinnor och fler utlandsfödda kandidater på vallistorna sändes ut till varenda kommunavdelning i partiet. Moderaternas partiledning la mycket krut på att spika fast partiet i mitten. Alltför bestämda och oomkullrunkeliga uppfattningar svartlistades.
Pressen uppifrån har säkert haft viss effekt. Nuförtiden är det möjligt att stöta på en aktiv Moderat som inte beter sig som fördomarna lärt oss att en Moderat ska bete sig. Åsikterna bland ledande Moderater är något mer folkligt spretiga nu än förr.
Ännu är det dock långt kvar innan M är ett stort parti i någon djupare bemärkelse. Moderaterna måste se upp. Det stora partiets väljare vill kunna känna igen sig i partistpartiets företrädare.
Det är ingen hemlighet att Moderaternas snäva sociala kretsar är ett särskilt stort problem ute i somliga kommuner, landsting och regioner. Framgångarna i det senaste valet i kombination med att de Nya Moderaterna börjar bli vardagsmat, kan göra det fortsatta folklighetsprojektet lite svajigt.
Forna tiders stridsrop om "förnyelse eller död" biter inte på samma sätt som tidigare. Valet av Sofia Arkelsten till partisekreterare antyder dessutom att ledningen vill slå av på förnyelsetakten.
Jag vet inte hur de tänker. Men jag tror att de tänker fel. En liten hund kan välta ett stort lass.