En konstnär och hans "gubbar"
Kända gestalter på rad. Den korpulente mannen längst till vänster kan mycket väl vara stadsbibliotekarien, författaren m m Hjalmar Lundgren, och kvinnan t h hans hustru Nora. Hundraprocentigt säkra är vi dock inte på någondera. Helt klart är däremot att den spenslige mannen i mitten är kung Gustav V, som har Albert Sjöström till vänster om sig och NT:s kulturredaktör Viggo Loos till höger. Loos skulle senare skriva en biografi över Sjöström, som vi också delvis använt oss av i den här artikeln. Där bakifrån kikar Sjöström själv fram, mellan sina figurer. Tvåan från vänster har vi inte lyckats identifiera. Bilden, från år 1945, tillhör Stadsmuseets Carl Werngrensamling.
Foto: Fotograf saknas!
Men ack, så förgängliga.
Därför kan de knappt längre ställas ut, annat än någon begränsad tid. Dagsljus m m har förödande inverkan på silkespappret, som figurerna är gjorda av.
Men så här tog de sig ut på 1940-talet, när vår trägne Carl Werngren var framme med sin kamera.
Vi ser konstnären själv, Albert Sjöström, i dubbel upplaga. Dels som "gubbe" bland de andra, dels framblickande mellan sina figurer.
En sådan sällsam skara detta är, med själve kungen (Gustav V) i all sin långsträckta smalhet där i mitten. Sjöström gjorde några hundra pappersskulpturer, de allra flesta föreställande dåtida Norrköpingsbor.
Han hade dem samlade i ett glasskåp hemma hos sig, de höll honom sällskap. Egentligen var det inte tänkt att vara något särskilt med dem. Utan mer en kul grej; en hobby vid sidan av det "riktiga" konstnärskapet.
Men med tiden kom omvärlden att inse, hur inte bara unika utan rentav genialiska som dessa skapelser verkligen var.
Albert Sjöström var född i Nyköping år 1883, och han växte upp i Göteborg. Gick Konstakademin i Stockholm 1906-12, utan att göra något väsen av sig. Till Norrköping flyttade han år 1921.
Det finns oljemålningar, gouacher, teckningar kvar efter honom. Han målade landskap, stilleben, porträtt.
Inte minst var det väl också porträtten, som verksamt bidrog till hans försörjning. Men att livnära sig som konstnär här i stan var ju inte det lättaste, och för att klara livhanken arbetade Sjöström en del som gravör.
Han målade siffror på klockor och kunde länge beklaga sig över, att de enda tavlor folk ville ha av honom var urtavlor.
Han var återhållsam, anspråkslös; kanske rentav lite folkskygg. Riktigt hemma kände han sig inte bland människorna.
"De har så brått och är så hårda mot varandra många gånger", sade han i en intervju.
Trots att man försökte övertala honom dröjde han med att ställa ut. Han kände sig, som han sade, "inte färdig".
Först 1939, vid 56 års ålder, hade han sin första separatutställning. Det var i Nermans konsthall på Drottninggatan, med målningar och en del pappersgubbar. Och med gynnsamma recensioner, i alla de tre lokala tidningarna.
Pappersgubbarna är som en parad av den tidens Norrköpingsbor, så som de tog sig ut på stan.
Albert Sjöström gjorde sina figurer helt ur minnet, där "gubbarna" liksom kunde trängas hos honom. Och så, ibland, ville någon bara ut.
"Nu jäklar ska jag göra dig", kunde han då utbrista.
Konstnärsvännen Gustaf Adolf Fahle såg honom "göra" brottaren och polismannen Ivar Johansson. Skelettet i papp, och så silkespappret av vilket Sjöström gjorde kläder likt en skräddare.
Huvudet, i papier-maché, var alltjämt vått.
"´Det ser ju bra ut´, sa jag, för gubben verkade klar. ´Nej, inte än´ sa Albert och tittade fundersamt på Ivar Johanssons ansikte. Så plötsligt nöp han till med tummarna i den våta pappersmassan, snabbt och träffsäkert. ´Där har vi´n´! Och Ivar Johansson var färdig."
Vi tror, att det är kulturpersonligheten Hjalmar Lundgren som står längst till vänster i raden på bilden. Vanligen lät Sjöström kläderna hänga löst på sina figurer, stukade bara till dem med sin fingertoppskänsla. Men Lundgren, han fylldes ut en del.
Så blev han också, har det berättats, förtörnad vid åsynen av sig själv som pappersgubbe.
Men då ska hustrun Nora bestämt ha invänt:
- Men Hjalmar, det är ju likt...
Vi tror, att kvinnan längst ut till höger i raden ska föreställa just henne. Hon var etablerad konstnär, och använde gärna även sitt flicknamn von Samson-Himmelstjerna. Hästar hörde till hennes favoritmotiv.
År 1943 ställde Albert Sjöström ut i Stockholm. I sin recension lyfte Otto G Carlsund fram pappfigurerna om vilka han konstaterade, att de "är små ting i kramat och vridet papper, som formas och klistras ihop till världens roligaste gubbar".
Överhuvud taget så var 1940-talet ett produktivt årtionde för Albert Sjöström.
Och bland allt det som han skapade var just pappersskulpturerna, de så vemodigt förgängliga, det allra märkvärdigaste.
Så jobbar vi med nyheter