På uppdrag av Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering har Pathric Hägglund skrivit rapporten ”Rehabiliteringskedjans effekter på sjukskrivningstiderna”. (15 januari 2010)
Jag ska inte här redogöra för hela den undersökning som redovisas i rapporten. Läs den gärna i sin helhet på ifau.se
I en avslutande diskussion i rapporten skriver Hägglund att resultaten i rapporten antyder att det sannolikt är ”individer som har något bättre hälsa och bättre förankring på arbetsmarknaden som påverkades av att tidsgränserna infördes. Under förutsättning att tidsgränserna upprätthålls är det därför rimligt att förmoda att populationen av sjukskrivna framöver kommer att bestå av individer med en i genomsnitt sämre hälsa och sämre förankring på arbetsmarknaden än dem som studerats i denna rapport. I sådant fall bör också en framtida utvärdering av rehabiliteringskedjan uppvisa en lägre effekt av tidsgränserna än den som uppskattats här.”
En översättning från byråkratiska underlättar läsbarheten. Det Pathric Hägglund antyder är:
- att blotta införandet av tidsgränserna har ”skrämt bort” de inte fullt så sjuka personerna från sjukförsäkringen. De har gjort en kalkyl och kommit fram till att deras sjukdomstillstånd inte håller för en rejäl prövning mot arbetsmarknaden. Därför har de återvänt till jobb i god tid innan Försäkringskassan knackat på dörren.
- De flesta av dem som är kvar i försäkringen är så pass sjuka att de inte kan försörja sig genom arbete; i vart fall inte utan stora insatser och utan långt utdragna tidsperspektiv.
- Att ”skrämma” dessa människor med utförsäkring kommer inte att nämnvärt minska deras behov av försörjning och stöd från det allmänna. Däremot kommer deras förtvivlan och vanmakt att öka.
Tydliga och generella tidsgränser är nödvändiga och funktionella i ett generöst och allmänt sjukförsäkringssystem. Den största fördelen är att tidsgränserna av egen kraft sorterar ut de inte fullt så sjuka från de mer påtagligt sjuka bland de försäkrade. Det är just detta som Pathric Hägglund antyder i sin rapport.
Tydliga och generella tidsgränser för de påtagligt/allvarligt sjuka är däremot inte bara onödiga utan rent kontraproduktiva. De som är kvar i försäkringen efter prövningar mot arbetsmarknaden både en och två gånger måste på goda grunder antas vara så pass sjuka att de inte kan jobba. De behöver inga kollektiva tidsgränser. De är i behov av individuellt anpassad vård för att om möjligt nå bot eller bästa möjliga lindring. På det här området har regeringen emellertid en blind fläck. Alliansens empati och psykologiska insikter förefaller vara i nivå med en amöbas.
Ekots Tomas Ramberg frågade i intervjun i går om KD av partitaktiska skäl lämnat sjukförsäkringsfrågan åt Moderaterna i regeringen. Göran Hägglund nekade lite halvhjärtat till att det var så. Men tyvärr tror jag Ramberg har rätt. Jag känner Göran Hägglund som en såväl politiskt som psykologiskt begåvad och inkännande person. För sjukförsäkringens skull hade det varit bättre om Hägglund hade hållit i styrspaken i denna fråga.