Du bestämmer
- Självbestämmandet är grunden, säger biståndshandläggaren Rickard Hagelin.Att mot någons vilja flytta denne från egna hemmet till en institution inom äldreomsorgen - det är helt enkelt inte tillåtet.Inte ens om de anhöriga skulle propsa på en sådan förflyttning.
Att vederbörande själv bestämmer, det är paragraf ett i socialtjänstlagen som därtill förtydligades för några år sedan. På den punkten råder ingen som helst tvekan, det är själva grunden för alla beslut av biståndshandläggarna. Inte ens en god man kan bestämma åt vederbörande.
De anhöriga då, som kanske har ett ack så tungt slit med sin gamla skröpliga mamma eller pappa? Jodå - säger Hagelin - naturligtvis tar man hänsyn till de anhörigas synpunkter. Det är ju också oftast de, som bäst känner personen ifråga.
- Men de anhöriga har ingen beslutanderätt. Det är vår uppgift att ha en helhetssyn, och den enskildes egen vilja ska då gå först.
Detta gäller i princip även om vederbörande t ex börjat bli dement.
- Man kan ju ha lika stark vilja för det. Är man inte är omyndigförklarad så är det den egna viljan som gäller där också.
Sedan kan ju knepiga gränsfall uppstå, exempelvis där anhöriga helt klart går på knäna.
- Men om den enskilde säger nej så är lösningen kanske inte att han eller hon flyttar från sitt hem. Kanske kan vi i stället stötta de anhöriga på något sätt. Man får kanske också se det lite långsiktigt, resonera sig fram.
Kanske försöka övertala vederbörande?
- Nej, inte övertala, det får vi inte göra, svarar Hagelin. Däremot kan man ju försöka motivera, om något nu verkar vara den klart bästa lösningen.
Andra lösningar
- Att försöka övertala, sådant skulle nog också lika väl kunna ha motsatt effekt. Då kanske personen bara blir ännu mer bestämd i sin uppfattning. Nej, då måste man i stället försöka se till andra lösningar.
Riktigt besvärligt kan det ju bli, när det är svårt att utröna vad personen egentligen vill. Den gamle kanske har blivit ombytlig, eller diffus och svår att tolka.
Då kan det, som Hagelin säger, vara svårt att ta ställning. Man får resonera med anhöriga och med sådana, som har direkt kontakt med vederbörande. Ur de resonemangen får man sedan försöka tolka fram, vad personen ifråga egentligen vill.
Men det är det, som det handlar om - och inte vad de anhöriga vill. Vilket ju inte hindrar, att det ofta (och väl oftast) kan sammanfalla.
Principen om självbestämmande är alltså synnerligen långtgående. Men en utredning har nu, enligt Hagelin, tillsatts av socialstyrelsen för att något se över det där.
För hur gör man bäst när vederbörande uppenbarligen saknar insikt, kanske rentav är en fara för sig själv? Behöver socialtjänstlagen möjligen nyanseras på den punkten?
Ansvarsfullt
Rickard Hagelin kan vitsorda, att det finns fall som är svåra. Det är också ett ansvarsfullt arbete, som biståndshandläggarna har.
Men han betonar också, att man ju har både lagar och regler att gå efter. Därtill kan man arbeta två med samma ärende, man kan resonera med varandra och man kan ju också gå till chefen med problemet.
Så jobbar vi med nyheter