Dragspelet i centrum
NORRKÖPINGAllt har sin publik. När två bröder från Oxelösund visar upp dragspel vid Herrbeta (mack och restaurang) är det både en och annan som tittar in.Och som kanske tar tag i något gammalt dragspel. Och drar en låt.- Dragspelet kommer alltid att finnas, säger Erik Eriksson, den ene av bröderna.
Dragspelet kommer alltid att finnas, säger Erik Erikson. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto: Fotograf saknas!
<b>Finns även nu</b>
Tisdag och onsdag befinner de sig på Herrbeta, med begagnade dragspel som de gjort i ordning. Instrumentet är ju annars inte så värst inne just nu, det kan inte ens den mest inbitne hävda. Men finns gör det, och det även mitt i den nya musiken.
- Jag kan höra både på Radio Rix och Ketchup, hur franska dragspelsslingor förekommer i en del nya låtar, säger Erik.
Han omtalar vidare, att det finns ungdomar som spelar dragspel "grymt bra" och nämner särskilt en 14-årig David Wahlén.
- Jag träffade honom en gång och frågade om han ville spela nåt för mig. Ja, vad vill du höra? svarade han då.
Erik berättar historien om en munk från tyska Magdeburg, som vandrade över Brennerpasset och anländ till Italien tog in i lilla byn Castelfidardo nära Ancona.
Denne andens man hade med sig en liten sexkantig concertina, som hans italienske värd blev så intresserad av att instrumentet lämnades kvar hos honom.
<b>Främst i världen</b>
Nu råkade denne italienare också ha handlag för mekanik. Och ur denna händelse (om sann eller ej kan ju kvitta) växte den utveckling, som gjorde Castelfidardo till världens huvudort för dragspelstillverkning.
- De finaste dragspelen (och dyraste) har alltid kommit från Italien, säger Erik och berättar om svenska tillverkare som italieniserade sina produktnamn.
En Viktor Dise i Göteborg tillverkade exempelvis märket Victorini, först sedan han blivit framgångsrik vågade han börja kalla sina dragspel Dise. En stockholmare vid namn Kurt gjorde Curtini-dragspel.
Italienskt skulle det, som sagt, vara. Men störst av alla tillverkare var likväl Hagström i Älvdalen.
- De måste ha sålt grymt många dragspel i detta avlånga land, säger Erik. Men de gick hädan 1968.
Folk kommer och går, en och annan tar upp något av de många spelen och kör någon låt. Detta instrument är ju folkligt så det förslår och har också fått alla möjliga smeknamn - handklaver, knäorgel, drängkammarorgel...
Så populärt var instrumentet, att man kunde göra succé på vita duken med "100 dragspel och en flicka". I centrum för filmdramatiken står där kampen mellan olika dragspelsfabrikanter.
Sedan föll dragspelet tillbaka, Lill-Babs och Beatles hjälptes åt att slå ut Jularbo. Ett nyuppsving kom dock, när Nygammalt med Bosse Larsson drog folk till TV:n nästan som allsången på Skansen nu.
- Men den generationen börjar ju bli lite till åren, konstaterar Erik. Och tillägger att chansen till dragspelsrenässans vore större, om det funnes en mer modern repertoar att tillgå.
"Gamla Nordsjön" och dylikt har nog, alldeles ohjälpligt, haft sin tid. Och det är ju heller inte hela världen, inte på något vis.
Men nog är det något eget med dragspel, något som slår an på ett särskilt sätt.
Ett ackord, och någon folklig visa kommer för en. Något annat ackord, och plötsligt då sommarkväll och dans på någon brygga eller i något skogsbryn.
Så visst kan Erik Eriksson ha rätt i, att dragspelet alltid kommer att finnas.
Så jobbar vi med nyheter