Döden som kulturhistoria
Döden i Norrköping, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, handlade det om under allhelgonavandringen från Stadsmuseet till krematoriet på lördagskvällen.
Djurkyrkogården. En av platserna som allhelgonavandringen, ledd av Anette Kindahl från Stadsmuseet, stannade till vid var djurens begravningsplats i Folkparken. Också här brann ljus till minne av kära vänner. Foto: Niclas Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Intendent Anette Kindahl från Stadsmuseet guidade på lördagskvällen i höstmörkret där tända ljus lyste på kyrkogårdarna på Norr. För de ca 50 deltagarna berättade hon om begravningsseder och om hur synen på de döda förändrats under historien.
Nedgrävda hundar
Djurkyrkogården i Folkparken var ett av ställena där gruppen stannade till. Den kom till 1968 på initiativ av dåvarande stadsträdgårdsmästaren Stig Hellerström efter att döda husdjur ideligen hittades nedgrävda i stans parker och rabatter.
- Droppen blev en tax under en rosenbuske i Vasaparken, berättar Anette Kindahl.
I början fick man inte ha kors på djurens gravar och inte kalla det en begravningsplats. Idag finns det en skylt med "djurkyrkogård" och det är tillåtet med allehanda utsmyckningar. Husdjur har hög status i vår tid, något faktiskt hundar hade även på stenåldern, då de begravdes i enskilda gravar, med rödockra.
Under vandringen visade Anette Kindahl deltagarna en bild från sekelskiftet, på en död människa, en kvinna prydd av blommor och spetsar. Då, för hundra-hundrafemtio år sedan, när fotokonsten var ny, spred sig modet att låta fotografera sina döda, bilder man sparade i fotoalbumen.
Den första kungen som fotograferades på sin dödsbädd var Oscar I år 1859.
- Det blev mode och spred sig först i borgerliga kretsar och sedan till landsbygden. Idag när vi ser bilderna tycker vi att det är jättemärkligt, säger Anette Kindahl.
Det är inte alls ovanligt med sådana bilder i fotosamlingar på museet, en idag bortglömd företeelse.
Idag är det däremot vanligt med bilder och filmer på barns födelse, något som var otänkbart på 1800-talet, då man inte ens fick nämna varifrån barn kom, jämför Anette Kindahl.
Tog hand om kroppen
Hur tiderna förändras visar också det faktum att det förr var kvinnor, som hade någon form av relation till den döda, som gjorde i ordning kroppen. Idag är det män, som får betalt, på begravningsbyråer, som utför den sysslan, säger Anette Kindahl.
Anette Kindahl funderade också över företeelsen med minneslundar, något som blir allt vanligare att anhöriga väljer, kanske som ett uttryck för att den moderna människan inte anser sig ha tid att sköta en grav, eller för att folk flyttar oftare idag.
Så jobbar vi med nyheter