Diktaren åter bland oss
KULTUR&NÖJE: Han dog på ett hotellrum i Stockholm år 1920, men har likväl funnits kvar ibland oss. På senare år har också något förunderligt hänt med hans diktning.Ja, med vårt sätt att uppleva den. Något sådant där, som bara tidens gång kan åstadkomma.
Dan Andersson (1888-1920). Diktare, journalist m m. Levde intensivt, blev aldrig gammal.
Foto: Fotograf saknas!
Som om man först nu fått höra, hur starka hans (sång)texter verkligen är.
Kvinnor har börjat sjunga honom. Med ens tolkas han nu på helt nya vis.
Uppväxt i Dalarna; i ödemark och små samhällen. Första diktsamlingen "Kolvaktarens visor" kom år 1914. Sedan följde några diktsamlingar och romaner.
Dan Andersson skrev om vildmarkens sköna ödslighet, fattigfolkets leverne, årstidernas gång. Hemtraktens geografi blev som mystiska besvärjelser - Luossa, Pajso, Blodstensmyren, Hautana hed, Kestina, Romebergabron, Savonaån, Lammelom med dess sprickande is...
Döden finns ständigt närvarande, mest som lockelse. Efter hans bortgång, vid bara 32 års ålder, följde fler tonsättningar. Snart nog var "Helgdagskväll i timmerkojan", "Jag väntar..." m fl redan klassiker.
Småningom då Gunde Johansson, som ska ha evig heder av sin melodi till "Omkring tiggarn från Luossa". När jag själv, som tonåring på 1960-talet, hänfördes av Dan Anderssons dikter sågs väl också just han som den främste uttolkaren.
Fast i efterhand har det slagit mig, hur försiktigt han förhöll sig. Gunde Johansson framstår som en sentida, som till anspråkslöst gitarrkomp vördnadsfullt tolkar en stor föregångare.
Visst fick han oss att minnas de där brinnande sköna texterna - om livet, döden, kärleken. Men hans Dan Andersson var en stämma ur det förgångna, en som hade levat för längesen.
Sedan, på 1970-talet, Thorstein Bergman, för mången alltjämt den ojämförlige. För mig dock lite fyrkantig, i entonigaste laget också han. Ingen kan heller få mig att tycka, att hovkapell och filharmoni här kan utgöra den rätta musikaliska bakgrunden.
Nej, Dan Anderssons stora tid hade då ännu inte kommit.
Min egen favorittraditionalist är Pär Sörman (skiva från 1998). Han trakterar både dragspel och munspel samt visslar likt någon sällsam fågel. Där får man en skön känsla av att faktiskt komma Dan Andersson nära.
På 90-talet framförde vidare Mats Klingström (sång och gitarr) tillsammans med Anders Bergman (alla möjliga instrument) en musikaliskt något utvecklad Dan Andersson, i mer moderna traditionsspår. De gav en försmak av vad som komma skulle.
Men det verkligt märkvärdiga är det som nu pågår. Där då texterna tycks ha frigjort sig från sitt ursprung, för att av egen kraft leva vidare. I nya inramningar, i det nya årtusendet.
Först då Sofia Karlsson, som omgiven av lysande musiker fört in gamle Dan i traditioner där inte bara svensk utan även amerikansk folkmusik m m ingår. "Helgdagskväll i timmerkojan" blir till en sällsam ljudfest, en hallucination i vildmarksnatten.
Och så den vidunderlige Dan Viktor. Som i stort sett helt flyttar över Dan Andersson till amerikanska södern, med "Per Ols Per Erik" som en uppsluppen New Orleans-begravning. (Och "Till min syster", som jag alltid älskat, som en utsökt popballad.)
Fler inspelningar är på väg, och allt fler nya tonsättningar. Som när Dan Viktor grabbar tag i oändlighetslånga dikter som "Karis Janken" och "Tiggaren Simons sång" - och låter dem få släktskap med Bob Dylans långa 60-talsballader. Så rätt!
Allt det vördnadsfulla som bortsopat. Dan Andersson åter en av oss, som en av de unga i vår tid.
Med dessa nya musikaliska omgivningar visar sig också hans texter trivas som fisken i vattnet. Bestämt tror jag, att vi bara har sett början.
Så jobbar vi med nyheter