"Det kan vara vem som helst av oss"
Ann Margret Johansson Pettersson förlorade sin 22-åriga son Pelle för tre år sedan.Just när hon vågade tro att han var på rätt väg dog han av en överdos.- Han orkade inte ta sig tillbaka. 16 preparat hittade de i hans kropp vid obduktionen.
För tre år sedan dog Ann Margrets son av en överdos. Det var hans sjunde och sista överdos. Trots alla år av svek och lögner berättar hon att kärleken alltid fanns kvar mellan dem. - Han drömde alltid om att han skulle betala tillbaka allt han tagit och sålt. Han brukade säga att jag är ingen knarkare mamma, jag är en människa. Foto: Niclas Sandberg
Foto:
- Jag såg en gammal man i en ung pojkes kropp, berättar Ann Margret Johansson Pettersson.
Hon är på ett kort besök i Norrköping, inför den utställning som handlar om hennes son Pelle. Nästan direkt efter hans död den 28 november 2002, kände hon att hon ville ge honom en rosenträdgård. Det blev början på en utställning.
- Jag vill ge knarkaren ett ansikte och ett namn. Visa att det kan vara vem som helst av oss.
Pelle är den yngsta av fem syskon som växte upp med sin mamma i Eskilstuna. Någon orsak till att just han och ingen av de andra syskonen började ta droger har inte Ann Margret. Men när det stod klart att han knarkade flyttade hon till en liten etta på 29 kvadratmeter.
- Då gick mitt liv ut på att vakta, ständigt vara misstänksam och vara ute och leta efter honom, berättar hon.
Gick över gränsen
Det var en tuff tid, både för henne och för Pelles syskon. Jakten efter pengar till knark gjorde att han gick över alla gränser.
- Hårdast tog jag nog att han, för att få ut pengar på pantbanken, dödförklarade mig och därmed hela vår familj. Då förstod jag att han var riktigt sjuk.
Men det hjälpte inte att Pelle skickades till familjehem och behandlingshem. Ann Margret beskriver hur han saknade viljan att ta sig ur sitt missbruk.
Helt maktlösa
- Och då tror jag att myndigheter och anhöriga står helt maktlösa.
Pelle började ta droger när han gick på högstadiet och tog, den sista tiden, två kapslar heroin om dagen.
Det sista året placerades han på ett behandlingshem enligt lagen om vård av missbrukare.
Den 23 november 2002 kom han hem efter sex månaders behandling. Då kände knappt Ann Margret igen honom.
- Han var så snygg, hade ätit upp sig och var ren och fräsch och sa: nu mamma ska jag lägga av med den här skiten.
Ann Margret kunde för första gången skryta med att hennes son skulle börja plugga igen. Pelle gick till komvux och sökte lägenhet redan den andra dagen hemma. Han försökte också få en tid hos primärvårdsläkare för att få hjälp att dämpa ångestkänslorna.
Nekades lägenhet
- Men han fick aldrig någon tid utan hänvisades bara till beroendeenheten. Han nekades också lägenhet, minns Ann Margret.
Det fick Pelle att inse att trots att han förändrats så såg inte samhället någon skillnad på honom. De såg honom fortfarande som en missbrukare.
Och den tredje morgonen förstod Ann Margret att hennes son aldrig skulle klara att hålla sig borta från drogerna. Den tredje natten kom han hem sent och var hög på droger igen.
- På något sätt förstod jag honom. Han frågade om han fick sova hos mig.
På morgonen tittade hon till honom, skrev en lapp på bordet innan hon gick till jobbet. Men det första hon såg när hon kom tillbaka på eftermiddagen var att cigaretterna låg kvar på samma ställe som på morgonen.
- Sedan såg jag honom i sängen och ropade att han inte kan ligga kvar där hela dagen.
Fick inget svar
Men Ann Margret fick aldrig något svar. Pelle var troligen död då mor hon lämnade lägenheten på morgonen.
- Ibland snuddar jag vid tanken att jag kanske kunde ha räddat honom om jag bara förstått tidigare. Men jag törs inte tänka så, då blir jag galen.
Före Pelles död hade det varit svårt för Ann Margret att få hjälp. Men efteråt sökte många upp henne.
- Det kändes hemskt för det var ju för sent. Jag behövde ingen hjälp längre. De som tidigare inte hade velat lotsas om Pelle och hans missbruk sökte nu upp mig.
Det har gått tre år, men minnet av de sista åren med Pelle finns alltid kvar. Ann Margret har valt att minnas och vill naket och brutalt berätta om den verklighet de levde i.
Måste göra något
- De som dör av en överdos ska inte ha behövt göra det förgäves. Jag kan inte bara sitta här och se på längre utan måste göra något. Det är därför jag har den här utställningen och föreläser för ungdomar.
Den 13 november öppnar utställningen "Frusna rosor i frusen jord" på Norrköpings Stadsmuseum.
Så jobbar vi med nyheter