"Det hette alltid att pappa var borta på jobb"
När Christian Karnevald var liten hette det ofta att pappa var borta på jobb. I själva verket satt han i fängelse. Som nybakad fotograf tog Christian kameran till hjälp för att lära känna pappa Conny.
Pappans struliga leverne påverkade också Christians mamma. Därför bodde Christian och hans lillebror hos släktingar under några år i tioårsåldern. Idag tror han att det var den bästa lösningen, även om han tycker socialen kunde ha hanterat saken bättre. - De kom bara och hämtade oss, vi hann knappt packa ner tandborsten. När mamma slängde ut pappa flyttade bröderna hem igen. Mamman och sönerna har alltid haft en nära relation.Föräldrarnas fotspår
I Hageby där Christian växte upp fanns många ungar med liknade hemförhållanden. Han har sett hur många gick i sina föräldrars fotspår, med droger och kriminalitet.- Det händer att jag ser en del av dem, alldeles heroinstinna. Andra är döda. Men för mig blev det precis tvärtom. Jag hade ju facit - så här går det om man knarkar. Jag var mer moralpredikant, kanske lite jobbig.Han ger intryck av att ha varit trygg i sig själv redan som barn. Han tog ansvar för sin bror som han såg som sin uppgift att skydda. Han funderar på om hans besatthet av TV-spel och DVD-filmer kan vara ett sätt att kompensera för att ha fått bli vuxen för fort.Tog kontakt
Inte förrän Christian
var 18 år tog han beslutet att hans liv inte hade något med pappans
val att göra och vågade öppet prata om att hans pappa satt i fängelse. När Christian 2000 utbildade sig till fotograf på Gamleby folkhögskola föddes idén om att göra en utställning om den frånvarande pappan. Med mycket stöd från en lärare tog han kontakt med Conny som då satt på Roxtuna-anstalten. Conny sade nästan genast ja. Mycket på grund av dåligt samvete, tror Christian.I tre månader följde Christian sin pappas vardag som intagen. Han kom till anstalten fem på morgonen för att vara säker på att vara med vid upplåsningen. Han vandrade runt sent på kvällen för att försöka fånga atmosfären. Han var närvarande vid känsliga AA-möten och fick iaktta stor försiktighet med kameran för att inte störa. Christian poängterar att samarbetet med Kriminalvården och andra intagna var en förutsättning för att projektet skulle gå iland. Resultatet blev en utställning som visades på Arbetets Museum i Norrköping och som uppmärksammades i riksmedia. - Jag hade förhoppningar om att utställningen skulle leda till någon slags lösning för både honom och mig. Att han skulle vakna till av att se sitt liv dokumenterat utifrån.Stolt pappa
Förhoppningarna infriades inte. Idag sitter Conny i fängelse igen. Christians besvikelse - eller snarare resignation - är uppenbar även om han är stolt över det han själv åstadkommit med utställningen. Han är övertygad om att hans pappa aldrig kommer att lägga av med droger, att han inte vill. Christian bryr sig inte längre om att besöka sin pappa när denne sitter inne.- Jag har inte viljan längre, jag väljer att lägga min energi på annat. En del av energin lägger han i fotostudion Fotografica, som han driver tillsammans med en barndomsvän. I den luftiga, gamla industrilokalen möts kärleken till fotografi med intresset för musik. På väggarna blandas affischer på legender som Bob Dylan, Jim Morrison och Beatles med konstnärliga och mer kommersiella fotografier.Trots att Christian inte längre tar initiativ till kontakt händer det att Conny på eget bevåg gör ett besök i studion.- Och i höstas när vi hade spelning på Kulturnatten (Christian spelar bas i musikkollektivet Låhret) dök han upp för att lyssna. Då fick jag en känsla av att han sträckte på sig, var lite stolt.
Så jobbar vi med nyheter