"Det är som att vara bortrest och inte få komma hem"

När storbranden bröt ut i ett flerfamiljshus på Grundläggaregatan i Hageby strax efter klockan 20 på tisdagskvällen förra veckan stod Linus Larsson och Amanda Anshelm och lagade mat. Allt de fick med sig ut när de flydde byggnaden var kläderna de bar på kroppen och katten Nico.

De kommande nätterna fick de tillbringa hos vänner.

- Man kände sig så jäkla naken. Vi stod där på gatan och hade inget leg, inga pengar, jag hade inte ens skor, berättar Amanda Anshelm.

Efter idogt ringande fick paret tillslut tag i en ersättningslägenhet som hyresvärden kunde upplåta bara något kvarter från brandplatsen och där har de varit inhysta sedan dess. Med en madrass på golvet som soffa och utan något möblemang att tala om.

Några småsaker har de kunnat låna från bekanta, men i övrigt gapar trean väldigt tom.

Dagen efter branden fick de komma in i sin lägenhet och insåg då vidden av de vattenskador släckningsarbetet orsakat.

- Allt var dyngsurt, det regnade inomhus kan man säga. Golvet i vardagsrummet var som lustiga huset, helt buckligt, berättar Linus Larsson.

I måndags fick de komma in i sitt hem igen.

- Det var värre att få gå in andra gången, där fanns en obeskrivlig stank. Det var som om något dött där inne, beskriver Amanda.

- Allt har möglat, skorna i hallen var till exempel alldeles grönfläckiga.

Huruvida något går att rädda får framtiden utvisa, men det mesta tycks vara förstört.

Linus, som går som lärling och ska bli tatuerare, berättar:

- Jag hade teckningar, det var många timmars arbete, som är totalförstörda.

- Tavlor har möglat, det är många sentimentala värden som förstörts, konstaterar Amanda.

De två är glada över att ingen skadade sig i samband med branden och att med tanke på omständigheterna faktiskt ha ett tak över huvudet, men ovissheten och utsattheten gnager.

- Det värsta är att man längtar hem till det hem där man kunde känna sig trygg. Det här är någon annanstans, det är som att vara bortrest och inte få komma hem, säger Amanda allvarligt.

Trots ett akutbidrag från försäkringsbolaget gapar ersättningslägenheten väldigt tom. De två reflekterar över hur mycket man tar för givet och hur tomt det blir när den vardag man har på bara några sekunder slits undan.

- Det går åt mycket pengar när man startar om från noll, konstaterar Linus.

Hur lång tid det kommer ta innan den gamla lägenheten, liksom alla andra skadade lägenheter i de berörda trappuppgångarna, är renoverad och återställd går i dagsläget inte att säga. Framtiden är ett enda stort frågetecken för Linus och Amanda.

- Det här är inte våra grejer, vi har tappat rutinerna, det här har tagit hårt både psykiskt och fysiskt, suckar Linus och berättar om att stressen efter branden fått honom att tappa flera kilo.

- Man längtar efter det normala, det är väldigt mycket att tänka på, säger Amanda.

- Vi vet ingenting och det är nog det som är mest jobbigt.