”Det är dags att sätta upp räcken”

I fem månader gick Lotta Aronsson omkring i ett töcken utan att veta vad som hänt med sin 20-årige son Jimmy, som försvann den 25 november 2012. Klockan 03.08 på morgonen fångades han på nattklubbens Puls övervakningskamera. Efter det finns inga spår.

Den 18 april förra året hittades hans kropp i Strömmen.

De anhöriga satte då sitt hopp till obduktionen. Men de kemiska proverna gav inte heller några svar på vad Jimmy hade råkat ut för.

– Jag tror fortfarande inte att han ramlade i eller att det var en olyckshändelse. Det hade varit annorlunda om han hade haft droger i kroppen, säger Lotta.

Enligt analyserna hade han inte tagit droger. Han hade inte heller druckit speciellt mycket alkohol.

– Han hade 0,7 promille och då är man inte så full att man tar snedsteg eller snubblar. Förr fick man till och med köra bil med 0,5.

I helgen inträffade en ny nödsituation i Motala ström. Ännu en 20-årig man trillade i Strömmen. En förbipasserande hörde honom ropa på hjälp och lyckades få tag i hans arm. Se artikel nedan.

– Jag började skaka i hela kroppen när jag läste om det. Varför kunde inte Jimmy också ha haft sån tur, säger Lotta.

Många, många gånger har hon gått längs strömmen och letat. Hon vet precis hur det ser ut och var det är lättast att snubbla på en rot och trilla i vattnet. Hon förstår inte varför det inte finns några skyddsräcken, åtminstone i nära anslutning till de pubar, nattklubbar och restauranger som finns.

– Det är ju så lätt att ramla i, speciellt efter att ha varit på krogen. Hur många ska få sätta livet till innan det händer något, säger Lotta Aronsson.

Ända sedan Jimmy försvann har hon gått och funderat på det här med räcken.

– Folk, både de jag känner och andra, har också hört av sig till mig om att det är konstigt att man inte sätter upp något skydd. Bara du ska ha en pool på din tomt så är det strikta regler som gäller.

Hon är också kritisk till att det inte finns några andra bra säkerhetsanordningar, för att snabbt kunna rädda personer som ramlat i vattnet.

– Något måste man ju kunna hitta på för att snabbt få upp människor. Som det är idag kan ju inte ens specialiserade dykare leta efter saknade eftersom det är för strömt.

Men Lotta Aronsson har inte orkat ta tag i det.

– Jag hade ett friskt barn som kanske hade levt idag om det hade funnits räcken.

Sådana här frågor snurrar hela tiden runt i hennes huvud.

– Man vänder och vrider på precis allt. Det finns hur många obesvarade frågor som helst. Jag kommer förmodligen älta det här tills jag dör.

– Att aldrig få veta vad som hänt ens barn är, efter saknaden och sorgen, det allra jobbigaste, säger Lotta Aronsson.