Eller jo, vad Deniz Sedef minns och blir upprörd över, när han berättar om knivdådet vid Södertull och hur han förmodligen räddade livet på den knivskurna kvinnan, är hur folk runtomkring stod och filmade med sina mobiler.
– Jag blev riktigt sne på alla som stod och filmade. Man gör inte så! Ingen gjorde någonting för att hjälpa kvinnan, trots att det stod massor med folk bredvid henne. Det var ju mitt i lunchen, säger han, och instämmer därmed i sft räddningschef Ulf Lagos ord om att allt fler filmar olyckor.
Deniz Sedef och blivande frun Cecilia Riggo förstår att alla kanske inte är kapabla att rycka in, dels av okunskap, dels av den skärrade situationen. Men att ta fram sin mobil, där går gränsen, menar de.
– När polisen kom skrek de till alla att avlägsna sig och sluta filma, säger Deniz och fortsätter:
– Det är så lågt. De står och glor och spelar in och sen lägger de väl ute det på Youtube eller vad de nu gör.
Upprördheten går inte att ta miste på. När Deniz Sedef berättar om dådet och sin insats har det gått en vecka sedan det inträffade. Han berättar hur han kom cyklandes förbi Sibylla och tingsrätten upp mot Kungsgård, hur han får se kvinnan ligga där på marken, hur han slänger sig av cykeln, hur han rusar fram och hur han trycker sin hand mot hennes hals.
– Jag sätter mig på huk, och har hennes huvud mellan mina ben. Det är så mycket blod, pölen blir större hela tiden, trots att jag trycker hårt. Hon är vaken och vi pratar, men ibland försvinner hon och då puttar jag på hennes kind och säger ”hallå, vakna”.
Polisen som först är på plats hjälper Deniz att trycka. Dubbeltryck. Deniz börjar få krampkänning i benen. Det känns som en evighet innan ambulansen väl kommer.
– Men det handlade nog bara om 10-15 minuter. Man tycker att tiden går så sakta. ”Kom nu då”.
Ambulanspersonalen lägger förband runt kvinnans hals och armhåla.
– Så säger de ”när vi säger nu”, så släpper du din hand Deniz. Så sa de ”nu” och jag släppte och så la de på förbandet och drog till.
Att man ska trycka ordentligt när det gäller halsen, har han sett på filmer.
– Jag har ingen annan utbildning.
De första dagarna efter attacken handlade hela tillvaron om händelsen. Han blev erbjuden samtalshjälp direkt på plats, men tackade nej.
– Jag har ju frugan!
När han fick veta att kvinnan fått lämna sjukhuset blev han lättad.
– Det betyder väl att hon kommer att klara sig. Det känns underbart!
Han vill gärna träffa henne.
– Men jag förstår att familjen vill vara ifred. Men när de orkar och vill så hoppas jag att de hör av sig, säger han.
– Det är en galen grej. Man läser om sådant här i tidningen. Och så händer det här. Overkligt, säger han.
Deniz, vars pappa kommer från Turkiet, blev efter händelsen uppringd av en turkisk tidning. Hans ingripande har även spridit sig till en spansk tidning.
– Det blev en helsida där. Nu borde farsan vara stolt! säger han.
Känner du dig som en hjälte?
– Jag gjorde bara det som alla borde göra.
Deniz såg inte själva attacken, men hade han gjort det hade han inte tvekat att försöka övermanna knivmannen.
– Det hade jag garanterat gjort. Men nu såg jag ju inte vad som hänt. Jag satt med ryggen mot honom och allt jag tänkte på var henne som jag hjälpte, säger han.
Rätt man på rätt plats. Enklare sätt att sammanfatta Deniz Sedefs ingripande finns nog inte.