Exakt likadana bilköskådespel utspelar sig på varenda stads in- och utfartsleder. Lastbilstrafiken upplever all time high.
Jag moraliserar inte. Jag pekar bara på hur det är.
Om folk nu har fått det bättre och har råd att ta med familjen 14 dagar till Thailand så åker de förstås. Hos somliga gnager nog ett litet klimatsamvete. Men, frågar sig de samvetsömma; skulle verkligen världens klimat räddas om just vi avstår från den här flygresan och i stället tar en cykelsemester med minigolf i hemmakommunens utkanter? Det enda som händer om inte jag flyger är att någon annan tar min plats. Och tänk på alla kineser och indier. De verkar ju bry sig nada om klimat och miljö.
Varför ska jag sitta ute i Finspång, i Lindö eller i Klockartorpet och känna ansvar för världens klimat när ingen annan tycks göra det?
Politikerna är också som de är. Glädjen hos våra kommunalråd är äkta och innerlig över det ökade flygresandet från Norrköpings flygplats. Jag förstår dem. Om nu folk ändå ska flyga så är ju det bästa för Norrköping om de flyger från Norrköping. Eller hur?
Problemet är det som brukar kallas för politikens ”signalsystem”. Politikernas äkta glädje över nya flyglinjer från Norrköpings flygplats har en mycket större genomslagskraft är när samma politiker med bekymrade miner gör uttalanden av typen att ”klimatet är vår tids ödesfråga där vi alla måste ta vårt ansvar”.
Så är det bara.
I veckan rapporterade Aktuellts nyhetsredaktion om det alltmer flitiga flygresandet på statliga myndigheter. Myndigheterna är tapetserade med miljöpolicies men likafullt ökar konsumtionen av inrikes flygresor. En av de statliga cheferna som intervjuades i inslaget pekade på de politiska besluten om decentralisering och utflyttning av statliga verk som en katalysator för flygandet. Så kan det kanske vara. Besluten om utflyttning av statliga verk från Stockholm har kort sagt inte miljöprövats särskilt noggrant. Fokus har i stället riktats mot ekologiskt kaffe och vatten i plastflaskor.
Politikerna i exemplen ovan är emellertid inte klimatfrågans största bekymmer. De tvärsäkra politikerna och aktivisterna som kräver ”handling nu” är värre.
Bristen på vetenskap och beprövad erfarenhet innan nya bränslen lanseras och skattesubventioneras bär syn för sägen.
I går nåddes vi av nyheten om att bränslen som bygger på raps rentav kan orsaka större utsläpp av växthusgaser än fossila bränslen. I effektiv rapsodling används tydligen gödningsmedel som innebär att ansenliga mängder lustgas släpps ut i atmosfären. Lustgas är, vad som sägs, en klimatmördare av rejäla mått.
Olika former av etanoltillverkning har tidigare utsatts för liknande kritik. Orealistiska drömmar om klimatpolitiska ”quick fix” ligger bakom hafset och slafset.
Jag betvivlar inte för ett ögonblick det äkta engagemanget hos de politiker som brinner för snabba miljöpolitiska beslut. Engagemang i all ära; men det räcker inte. Framförallt kan inte engagemang ersätta kunskap, vetenskap och eftertänksamhet.
Om nu klimatet är den ödesfråga alla talar om – och så är det nog – så borde vi ödsla betydligt mer tid på tekniska förstudier och avancerad forskning innan nya ”lösningar” lanseras och subventioneras.
Under tiden får vi nog stå ut med att de flesta skiter i klimatet.