Carl Werngren i aktion
Carl Werngren i farten i sin ateljé, så som Albert Sjöström gestaltade honom i en av sina pappersskulpturer. De där sällsamma skapelserna, som på en stomme av papp kläddes med silkespapper. Fotografiet tillhör Stadsmuseet.
Foto: Fotograf saknas!
Gestaltad som en av de förunderliga pappersgubbarna, som var Norrköpingskonstnären Albert Sjöströms särskilda specialitet.
Ombytta roller, alltså!
För i den förra artikeln, där var det ju Albert Sjöström som vi såg på bilden. Och då sådan, som Carl Werngren hade fångat honom.
Samtiden kunde ju intyga, hur fenomenalt träffsäker Albert Sjöström var i sina skulpturer, de där som gjordes i papp och silkespapper. Så vi vågar nog förmoda, att det var ungefär så här som Werngren tog sig ut i sin ateljé.
Den som var belägen på Drottninggatan 12, i vad som kallades Grandhuset (efter biografen i gatuplanet). Där, i en stor lägenhet, hade Werngren kombinerad ateljé och bostad.
Otaliga var de brudpar, barn, jubilarer som infann sig för att vederbörligen avfotograferas. Men därtill var ju Carl Werngren också ständigt synlig på stan, en institution som fanns där så snart något hände.
Med sitt lättsamma sätt, och kameran på magen. Stadens förste pressfotograf, som han ju också var.
Det bör ha varit någon gång under 1940-talet, som den här pappersgubben tillkom.
Vid det laget hade Carl Werngren (som var Calle för alla) redan länge varit verksam som fotograf. Vi har också i tidigare artiklar redovisat, vad vi då visste om hans bakgrund.
Nu har vi lite mer att tillföra, efter att ha tagit del av artiklar i Östergötlands Folkblad och Norrköpings Tidningar i samband med Werngrens hastiga bortgång i augusti 1950.
Det framgår där, att han redan som 16-åring började hos Norrköpingsfotografen Hilmer Een. Eftersom han var född år 1891 bör detta ha varit år 1907.
Småningom blev han föreståndare för Eens filialer i Katrineholm och Valdemarsvik. Vid någon tidpunkt bytte han så arbetsgivare och övergick till Hallbergs ateljé i Norrköping.
I slutet av 1910-talet försökte Carl Werngren sin lycka i Stockholm. Förutom att han där tycks ha genomgått en del utbildning var han också verksam som stillbildsfotograf hos Svensk Filmindustri.
Men återvände till Norrköping, år 1920 eller möjligen 1921. Av nekrologerna framgår att han arbetade inte bara åt Hallbergs, utan även åt Bernhard Hedlunds Förstoringsateljé. (Vår artikel den 14 oktober handlade ju också just om Werngren och Hedlunds.)
1924 startade han fotofirma tillsammans med sin gamle läromästare Hilmer Een; för att så år 1929 bli sin helt egen.
En viss inspiration måste Carl Werngren ha fått från sin mamma Hilda. Hans dotter Monica Hansson, bosatt i Göteborg, har berättat för oss om hur Hilda, alltså hennes farmor, i sin ungdom arbetade som både fotograf och retuschör.
På 1870-talet var hon föreståndare för Ronnebyfilialen till L. M. Skoughs fotofirma, med säte i Karlshamn. I Ronneby träffade hon sin blivande make, och flyttade med honom till Norrköping.
Där fick hon sedan annat att tänka på, i stort sett födde hon barn vartannat år under 20 års tid. Fotografering skulle hon aldrig mer ägna sig åt.
Carl var ett av nio barn, som kom till världen i den familjen och där två av dem dog tidigt. Hemmet var starkt religiöst, och engagerat i Nattvardsföreningen.
Det där var en företeelse, som växte fram på olika håll i landet, både inom och utanför statskyrkan. Man firade nattvard i hemmen, vilket då ledde till opposition mot kyrkan.
På Drottninggatan 12 bodde Werngren, alltifrån 1930-talets mitt, som frånskild tillsammans med två strängt religiösa systrar. Som väl då, efter förmåga, försökte hålla ordning på den mer lättsinnige brodern.
Från den ateljén har dottern Monica barndomsminnen av den då gamle Hilmer Een, en mysig liten farbror som ständigt bara fanns där.
- Jag såg honom aldrig göra något, men det var som om han på något sätt bara hörde dit, säger hon.
Vid sidan av fotograferandet var det teatern, som var Carl Werngrens stora passion. Han fotograferade mycket åt Stadsteatern. Chefen där, Johan Falck, skrev i sina
minnesord om hur Werngren måste ha haft ett enastående arkiv med scenbilder och skådespelarporträtt.
Och: När han kom insmygande i salongen "med kameran skjutfärdig på den mindre parketten en av de sista repetitionerna, då kände vi alla att nu närmade sig den för oss stora stunden: premiär."
Carl Werngrens hjärtebarn var dock Arbis. Han skrev kupletter och sketcher till sin synnerligen gode vän Gideon Wahlberg, som då huserade i nöjestemplet där på Bredgatan.
För han var också en skrivande person, som medverkade i ett antal Norrköpingpublikationer. En av dessa - helt salig i åminnelse - hette Humoristen, en annan var IFK Norrköpings medlemsblad.
Han skrev sångtexter, och hans sånger lär rentav spelats i radion även i relativt sen tid, i Uno "Myggan" Ericsons "Från scen och kabaret". Så t ex var det Carl Werngren, som skrev texten till populära allsången "Det är Norrköping det":
"Ä de Norrköping de? De ä Norrköping de!/ Som ju liknar på nåt vis både Trosa och Paris./ Ä de Norrköping de? De ä Norrköping de!/ Min och din och vår egen lilla stad!"
Och ännu i våra dagar kan man få höra ett eller annat glatt cittragäng sjunga denna gamla sång till hemstadens lov.
Så jobbar vi med nyheter