Iron Maiden. I Norrköping.
Det är först när bandet gör entré till Moonchild (utsökt val) som det sjunker in att det faktiskt är sant. Vad vi får? Det exakt förväntade. Det är ju det som är Maiden.
Relationen de har till fansen är unik. En fanskara som inte bara växer sig större utan även starkare.
Skulle engelsmännen få för sig att dra av ett gäng DefLeppard-covers, uppträda i cowboyhattar och rosa pjuck skulle vi skymta snubbar med exakt den utstyrelsen på Bråvallaområdet idag.
Den uppbackning som Iron Maiden byggt upp och lutar sig så stabilt mot saknar motstycke.
Europasvängen och torsdagskvällens setlista är en ren kärleksakt med fansen.
Revelations, WastedYears, Aces High, Phantom Of The Opera. Det är en gemensam promenad hand i hand nedför 80-talets aveny. The Trooper dammas av i ett ursinnigt tempo, lite för snabbt rent av men Seventh Son Of The Son sitter som en smäck. The Number Of The Beast omfamnar och värmer. The Evil That Men Do är och förblir ett av de starkaste numren i den digra låtkatalogen.
Iron Maiden vet vad de ska bjuda på för att skapa en speciell kväll och publiken älskar, givetvis, varje sekund.
Tre tre gitarrmusketörerna Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers ser ut som ärkeraggare men levererar.
Steve Harris slutade att åldras någon gång vid Live After Death-turnén 1985 och Bruce Dickinson, ja vad ska vi skriva om frontmannen? Röstresurserna är oändliga.
Han struttar med samma energiska steg i nästan två timmar och äger Bråvallas kväll. Med undantag för att han tror att han är i huvudstaden styr Dickinson sitt hårdrocksskepp med bravur.
Tidigare under Bråvallas premiärdag har Trivium, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys och Anthrax lirat på Panoramas scen. De kändes alla som förband innan den stora lektionen, den riktiga urladdningen. Det puttrade en förväntan hela dagen som exploderar i en enda stor kavalkad av tidslös rock.
Män, i samma ålder som hjältarna själva, tonåringar och en medelålders kvinna. Alla ser nöjda ut i sina svarta Maiden-tröjor.
När Fear Of The Dark-allsången fyller festivalluftens kyliga kväll och det massiva publikhavet enas till en tittar mitt popsnöre till vän på mig med en len blick och säger: "Fy fan vilken bra låt det här är". Håller med. Precis som 45 000 tusen andra.