Bosnier, serber och kroater hjälps åt med sina kriser
NORRKÖPINGEfter att ha kommit till Sverige som flykting 1992 satt Vladislava Mamkovic i många års tid mest hemma, träffa någon ville hon inte. Ibland gick hon i terapi.Nu har ett projekt i Föreningen Bosnien Hercegovinas regi hjälpt henne, och flera andra, att bearbeta sina krigsupplevelser.- Alla som kommer från kriget lider av post-traumatisk stress, säger hon.
Vladislava Mamkovic och Hasiba Cacan, en av de båda ledarna för projektet där så mycket post-traumatisk stress bearbetats. FOTO: LARS T JACOBSON
Foto: Fotograf saknas!
Deltagarna kommer från fd Jugoslavien och går på försörjningsstöd (socialbidrag) eller är långtidssjukskrivna. Några myndigheter är inkopplade, och projektet finansieras med EU-bidrag.
I två år har man hållit på, hittills med 23 deltagare av vilka sju fått jobb och två börjat på utbildning till bussförare. Men mer allmänt syftar projektet till rehabilitering, till höjd livskvalitet.
<b>Kroater och serber</b>
Projektet har hållit till i Föreningen Bosnien Hercegovinas lokaler, de allra flesta deltagarna är också flyktingar från Bosnien.
Men inte alla, och just detta är också en del av det märkvärdiga. Här deltar nämligen även kroater och - serber.
Vladislava Mamkovic är serb, hon bodde i Belgrad och stod inte ut med kriget. I Bosnien drar bosnier, kroater och serber - som bekant, och mycket milt uttryckt - inte jämnt. Men här i Norrköping samsas de således i samma cirkel.
- Jag är jättetacksam, säger Vladislava. Här ser man mig inte som serb, utan som människa.
- Men jag var orolig när jag gick till det här projektet, jag undrade hur de andra skulle bemöta mig. När de upplevt så mycket ont från mitt folks sida.
Hasiba Cacan och Nedzad Mulazimovic är de båda projektledarna. Hasiba säger:
<b>Inte olika sidor</b>
- Här finns inte din sida och min sida. Här är alla vanliga människor, som bär med sig sina tragedier.
- Många av dem är ensamstående här i Norrköping.. De kanske inte har någon att prata med, de behöver hjälp med att bearbeta sina upplevelser.
- En del har torterats, alla har de på olika sätt knäckts i sina liv. Men så kommer de hit och får veta att deras tillstånd är normalt, att det beror på de onormala händelser som de varit med om.
En del av projekttiden har ägnats åt samtal om de egna upplevelserna, och till en början var detta mycket trevande. Men när de lärt känna varandra i olika aktiviteter - keramik, matlagning, fyra timmar svenska två dagar i veckan - då lossnade det vartefter.
Ja, och julbord också, för den delen. För flera var detta första festligheten på bra många år och Vladislava anlade, dagen till ära, till och med en ny frisyr. Får vi veta.
I gruppen har berättats om tortyr, om att desertera från serbiska armen, om våldtäkter, om familjer som tvingats leva i skogen i flera månaders tid.
<b>Tårar och skratt</b>
Ibland har märkliga känslor frigjorts. Någon har berättat om sina lidanden, så att alla fått tårar i ögonen... men så övergått till att berätta några roliga historier, så att alla i stället brustit i skratt. Om både skratt och tårar har det handlat här.
- Du kanske själv har det väldigt jobbigt. Men så förstår du, att hon där har det ännu jobbigare. Och då inser du också, att det inte är något konstigt med dig, säger Hasiba.
Som själv, så projektledare hon är, vet vad post-traumatisk stress vill säga. Hasiba kommer från Banja Luka, den stora förr så blandade staden, där nu serberna tagit över.
Nyanländ till Sverige, den 12 juli 1993, sjönk hon utmattad ner på en resväska i Ystad där familjen då hamnat - och erinrade sig plötsligt att detta, av alla dagar, var hennes födelsedag. Men påmind om detta svarade henne maken:
- Jag har ju gett dig ett nytt land i present, räcker inte det...
<b>Lärt sig själv</b>
Vladislava säger, att det mesta av svenskan har hon lärt sig själv. Under alla åren hon mest gick hemma och grubblade hade hon i alla fall viljan att lära sig det nya språket, genom TV och annat. De båda sönerna bidrog säkert också med en del.
Ett viktigt inslag i projektet har varit kontakten med sjukvården - i form av sjuksköterskor på vårdcentral, psykologer, flyktingmedicinska kliniken i Linköping.
Men för Vladislava har själva samvaron varit den allra bästa medicinen:
- När jag kom till Sverige ville jag helst jobba, säger hon. Men i stället fick jag uppleva, att jag var en belastning. Att behöva gå till socialen och få bidrag var det värsta av allt. Sånt är man inte alls van vid, hemma fick vi ingenting gratis.
- I Sverige har jag gått i terapi i åtta år. Det var musikterapi och allt möjligt, men det hjälpte inte. Jag kände att det måste vara dags att bryta den här onda cirkeln, och då fick jag höra talas om det här projektet.
- Här ser man till den lilla människan. Bara känslan av att någon tänker på en, det räcker bara det.
<b>Måste mötas</b>
Hasiba hoppas nu kunna få projektet förlängt fram till år 2005, och i så fall kan man ta emot 20-30 exjugoslaver till.
Hon betonar, att om integrationen ska lyckas då måste kulturerna - svenskarnas och invandrarnas - mötas på vägen.
Som man lyckats med i det här projektet, där så många krigsskadade människor kommit tillbaka till det levande livet igen.
Så jobbar vi med nyheter