2007 fick han sin diagnos: Parkinsons sjukdom.
– Det började lite smått under 2005 och 2006. Jag fyllde 60 år 2007 då jag fick diagnosen, berättar han.
Vi träffas hemma i lägenheten i Kneippen. Här bor han med hustrun Anita och i lägenheten ovanpå har dottern, hennes sambo och deras son Alvar, som fyllde två år häromdagen, nyligen flyttat in. Ett klart positivt inslag i Bertils liv. I och med diagnosen fick han sluta sitt jobb som grundskollärare på Matteusskolan. Att umgås med Alvar ger lyckokänslor.
– Jag älskar barn. Så det är härligt. Men jag är ledsen att jag inte kan busa så mycket med honom. Kasta upp honom i luften och så. För det vågar jag inte. Så det får Anita göra, säger han.
Bertils Parkinson visar sig inte så mycket i skakningar, som de flesta kanske känner sjukdomen. I stället är det på balanssinnet den satt sig.
– Jag har svårt att hålla balansen. Dessutom är jag stel och har ont i ländryggen, berättar han.
Innan han fick sin sjukdom beskriver han sig som en spänstig man som gillade friluftslivet: att vara ute i sommarstugan i Kolmården, att åka långfärdsskridskor, skidor och att cykla.
– I dag känner jag mig 20 år äldre än jag är, säger han.
Att röra sig ute i naturen kan han dock fortfarande göra.
– På något sätt är det enklare att gå på en knölig skogsstig än på en rak väg. Det är som att alla sinnen slås på när jag måste tänka på varje steg jag tar. Men så fort jag kommer ut på en plan väg blir jag yr. Som om automatiken slagits ifrån, förklarar han.
Men även om Bertil och Anita fortfarande är aktiva, märker han en skillnad.
– Det är hon som fixar i trädgården, klipper gräset och klyver ved på landet. Det är hon som får bära alla kassar och köra bilen. Jag känner mig inaktiv och får dåligt samvete.
Aldrig har han dock hört henne klaga. För även om Bertil fortfarande är aktiv, blir det en förändring när den ene parten drabbas av en sjukdom som Parkinson.
– Hon är underbar! säger han.
I dagarna kom forskare i Lund med en ny framgångsrik behandlingsmetod för Parkinsons sjukdom. Studien är gjord på möss, som blev nästan helt återställda på bara fem veckor. Bertil Torlofson känner att varje nytt forskningsgenombrott är positivt. Men mest för de som kommer efter.
– Det brukar ta fem-tio år innan en ny medicin finns på marknaden. Så visst ger det hopp, men framför allt för den generationen som kommer efter mig. Så att de inte ska drabbas lika illa som vi.
Läs mer i torsdagstidningen, som även finns som E-tidning här på webben.