Bekräftelse och lojalitet

Den så kallade vapenhärvan och HA-kopplingen till mc-klubben i Åby har satt den organiserade gängkriminaliteten i fokus. I går berättade Niclas Jansson, före detta medlem i Brödraskapet MC, i Folkbladet om att förbättra samhällsstödet för medlemmar som vill hoppa av kriminella gäng. Folkbladet har även träffat Anders, 40 och Petter, 30 som båda har varit gängmedlemmar. Av säkerhetsskäl vill de vara anonyma. - Den som kliver av är jagad och ses som en stor risk för gänget, säger Anders, som tror att de unga idag dras in i gängen mycket snabbare än tidigare. Men det största hotet tror han är de stora fängelserna som byggs idag. - Det enda som storfängelserna föder är gängtillhörighet. Ju fler intagna det är på en anstalt desto räddare blir alla och då behöver man gå samman. Det riskerar att bli Sveriges undergång, säger Anders. Deras bild av den organiserade brottsligheten är att det i grunden handlar om rädsla. - Alla är rädda, men ingen vågar erkänna det. En rädsla för vad andra kan göra dig och att du inte ska duga till, säger Petter. Flera mord
Anders var med när de första fängelsegängen startade. När han placerades på isoleringsavdelning fick han stöd av ett gäng under uppbyggnad. Då var medlemmarna bara ett fåtal, men antalet växte snabbt och spreds till andra anstalter. - Där fanns bekräftelse och lojalitet. Det blev ens familj, berättar Anders. På 90-talet skedde flera mord på anstalterna i Tidaholm och Kumla. Anders bevittnade ett av morden där en man höggs till döds med ett styckvapen. Inne på anstalterna var det ingen brist på narkotika och allt kunde användas som vapen om de inte tillverkade egna. Under en fängelsetid fick Petter i uppdrag att mot betalning döda en annan intern. Han vässade till en tandborste där han satte fast en slipad glasbit och hade redan tänkt igenom hur det skulle gå till. - Tanken var att jag skulle bryta av tandborsten när glasbiten satt i halsen på honom, säger Petter men tillägger tacksamt att personalen uppfattat att den andre mannen var i livsfara och flyttade honom till en annan avdelning. Ingen väg ur
För medlemmarna är gänget en form av trygghet, men det är en trygghet som snabbt kan slå om till det motsatta. Om vägen in i gängen var självklar så är vägen ut ur gängkriminaliteten betydligt svårare, förklarar de. - Har man väl gått med så går man inte bara ur. Det finns en väg in men inte ut och då är det lättare att stanna kvar, säger Anders. Han menar att den som hoppar av ett gäng nästan måste gå under jorden för att överleva. Ångest
Idag har både han och Petter kommit bort från den organiserade kriminaliteten. Deras berättelser präglas av mycket skamkänslor och ångest. - En bild som återkommer är när jag påtänd och arg slår en osäkrad pistol i huvudet på en kille. Pistolen gick inte av, men för min inre syn ser jag hur den gör det och hur jag hade tvingats skjuta alla vittnen till händelsen. Man tror att de snabba lösningarna är bra, men i själva verket leder de bara till nya problem som läggs på hög. Till slut kommer man inte runt, säger Petter. Fotnot: både Petter och Anders heter egentligen något annat

Information till våra läsare

Bekräftelse och lojalitet

Det började i slutet på 1980-talet inne på anstalterna. Gängbildningar i USA kopierades och startade här i Sverige. Bakom fanns rädsla, otrygghet och behovet av beskydd. - Antingen var man med eller utanför och då var man ett villebråd utan något beskydd, säger 40-åriga Anders.