Banvakten Yxberg tog hand om den unge järnvägaren
Mannen i mitten på bilden är banvakten Edvin Yxberg, under många års tid stationerad vid Isnäs hållplats. Där intill växte vår Harry Harryson upp. När han år 1944 började vid järnvägen blev det Yxberg, som fick ta hand om honom.
Foto:
Men så var det, säger Harryson, inte alls. Även om det ju hände sig, att han hängde med sin morfar banarbetaren (förra artikeln) var han ändå inte speciellt intresserad av vare sig järnvägen eller tågen.
Mest en slump
De fanns ju där, ständigt och jämt passerade de Öbnebo lilla samhälle. De stannade till vid hållplatsen, som från 1939 hette Isnäs och låg bara något hundratal meter från hemmet.
Men mer än så var det inte, och liksom så mycket annat här i världen var Harrys inträde vid järnvägen i själva verket mest en slump. Året var då 1944, och han var 15 år gammal.
- Och det var så, förklarar han för oss, att de skulle ha en kille till att dra ut spik...
Skulle svetsas
Det var så det började. Det hade tydligen något att göra med utvidgningskoefficienten, man hade kommit på att den inte var större för längre räls än för kortare. Därför skulle nu rälsen svetsas ihop till längre enheter.
Då skulle spiken dras ur syllarna, när rälsen skulle upp till svetsning. Och det var till just den sysslan, som unge Harry togs in vid Vikbolandsbanan.
- Det var en ny typ av svetsning, och svetsaren hette Hellkvist. Men han höll bara på fjorton dar, sen fick han en gastub på tårna och blev sjukskriven.
- Fast då hade de ju redan anställt mig, och nu satte de mig att följa med Edvin Yxberg hela sommaren.
Dra upp ogräs
Bland annat fick Harry dra upp ogräs mellan Jonsberg och Arkösund. Detta gick så till, att Yxberg
på morgonen skjutsade ut honom på sin dressin och sedan hämtade honom igen på kvällen. Där fick Harry gå för egen maskin hela dagarna, och det
var ju väldigt olika hurpass mycket ogräs det fanns.
- På en del ställen var det ju inte mycket. Men mellan Gåsåker och Arkösund, där järnvägen gick nära sjön, växte mycket vass in över rälsen.
När denna första sommar var till ända sökte Harry som biljettgranskare och fick jobbet. Han tog mått till uniform och fick därefter i två års tid kontrollera biljetterna på tågen mellan Arkösund och Norrköping.
- Ett trevligt jobb, man fick träffa folk. Sen fick man ju också tillfälle att springa på stan inne i Norrköping, när man var ledig, minns Harryson.
Banvakt i 41 år
Edvin Yxberg var anställd vid Vikbolandsbanan i över 40 år, mesta tiden som banvakt med stationering i Öbnebo/Isnäs. Hustrun Maria förestod hållplatsens postkontor, och hon sålde även biljetter till tågen
När Yxberg år 1957 gick i pension var han helt klar över hoten mot den gamla järnvägen:
- Jag önskar ju av hela mitt hjärta att banan ska få vara kvar, sade han.
Och han kunde berätta om gamla tider:
- Jag minns särskilt åren 1924-25, när det kom stora karavaner med strömmingslådor till Isnäs från skärgården. Jag var själv med en gång när vi fick 200 stycken 50-kiloslådor i ett notvarp.
En gång, kom han också så väl ihåg, avgick ett tåg 30 vagnar långt - där då alla var fullastade med strömming.
Det var kanske alla tiders rekord.
Så jobbar vi med nyheter