På torsdag åker jag till Örebro. Ska frottera mig med Verklighetens folk i ett par dagar. Kristdemokraterna håller riksting.
KD har snart femtio år på nacken. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Lewi Pethrus och hans lärjungar ilsknade till över riksdagens beslut om att skära ner kristendomsundervisningens betydelse som skolämne i den nya gymnasieskola som byggdes på 1960-talet.
Gruppen Kristet Samhällsansvar samlade in drygt två miljoner namnunderskrifter mot riksdagsbeslutet. Ett imponerande antal namn. Riksdagen lät sig dock inte bevekas. Ur besvikelsen föddes 1964 partiet Kristen Demokratisk Samling som i dag heter Kristdemokraterna.
Genom envetet och långsiktigt arbete och kanske framförallt genom Alf Svensson lyckades KD sega sig in i riksdagen 1985. Alf Svensson var partiledare i mer än trettio år. En gudabenådad politiker; om uttrycket tillåts. Många av dem som skrev på listorna var säkerligen inte bekännande och aktiva kristna personer. De flesta styrdes förmodligen av andra och enklare känslor. Typ; jag mådde inte illa av kristendomskunskap när jag gick i skolan. Dagens skolungar har därför ingen anledning av må illa av psalmverser, bibelcitat och insikter om Jesus liv och leverne. Dög sådant för mig så duger det för dem.
KD är sant socialkonservativa. Namninsamlingen för kristendomsundervisningens fromma är ett tydligt exempel på konservatismens bakåtblickande och bevarande karaktär. Det stora antalet personer som skrev på protestlistorna är ett lika tydligt uttryck för att det finns en slumrande valkrets som är beredd att protestera när klåfingriga reformister river och sliter i nedärvda traditioner.
Kristdemokraterna har varit skickliga på att mobilisera denna valkrets. Det finns ett baksug ute bland människorna. Låt vara att uttrycket Det var bättre förr oftast är en omskrivning för att äldre och lite skavankiga människor själva kände sig lite bättre och starkare förr i tiden. Att längta till de tider och stenar där som barn man lekt behöver förstås alls inte vara synonymt med en stark längtan tillbaks till de samhällsförhållanden som rådde då en gång i tiden. Men suget bakåt finns där hur som helst. Det har KD förstått att exploatera. Lite i det fördolda finns förstås konkurrens om de konservativa valkretsarna.
Socialdemokratin har en stark konservativ ådra. Två steg fram, ett steg tillbaka och perioder av stillastående har oftast ansetts som en klokt lagom reformtakt. Utan detta försiktiga tassande hade S aldrig kunnat dominera svensk politik på det sätt som skett. Då och då har emellertid reformivern släppts fram mer otyglat. Ofta med bakslag som följd.
Nuförtiden är KD:s paradfråga Familjen. Partiledaren Göran Hägglund har fått en valfråga till skänks. De rödgröna partiernas numera gemensamma förslag om en ökad statlig styrning av vem i familjen som ska ta ut föräldralediga dagar, passar Hägglund som hand i handske. KD:s protester mot detta lär bli ett av partiets huvudnummer i valrörelsen. Familjerna ska bestämma själva, har Hägglund slagit fast. Familjernas självbestämmande är överordnat sådant som statlig jämställdhetspolitik, sa Göran Hägglund i SVT:s Agenda för någon månad sedan. Familjen är ingen enhet för statlig styrning. Familjen är samhällets viktigaste beståndsdel där fria män och kvinnor ansvarar för sina barns uppväxt och fostran.
Vore jag Göran Hägglund skulle jag rentav överväga att göra som Lewi Pethrus gjorde då det begav sig. En namninsamling för en fri föräldraförsäkring skulle kunna bli ett slagkraftigt inslag i valrörelsen för det alltid motvallskämpande KD.
Kunde partiet samtidigt bestämma sig för att avveckla det kraftigt misslyckade vårdnadsbidraget så skulle slagordet Verklighetens folk klinga något mindre falskt.
Vårdnadsbidraget hade aldrig blivit någon folklig höjdare ens på 60-talet. Än mindre nu.