Återkomsten till Bosninen både sorglig och rolig
NORRKÖPINGPå fotografierna ser man hur trevligt de (också) hade det.Med pittoreska stadsvyer, glada miner på restaurang, det gamla torget med alla duvorna...Men denna resa, från Norrköping till Sarajevo, rev också upp djupa inre sår. För detta var ett återseende med ett plågsamt förflutet.
De flesta har bott i Sverige i sådär tio års tid. Nu har de varit en vecka i sitt gamla Bosnien, tio cirkeldeltagare samt ledare och några läkare från flyktingmedicinska centret i Linköping.
<B>Bearbeta stress</B>
Ett viktigt inslag i cirkeln är att hjälpa deltagarna att bearbeta sin posttraumatiska stress (psykiatrisk term, där trauma står för ?psykisk påverkan efter en händelse av chockartad eller smärtsam art?).
Några dagar på resan ägnades åt institutioner i Sarajevo, som hjälper folk med dessa besvär. Cirkelledaren Hasiba Cacan säger, att man arbetade på ungefär samma sätt som i Sverige. Men resurserna är så mycket sämre, och de hjälpbehövande så många fler i detta krigshärjade land.
Där många fortfarande har det så svårt, så svårt. Gruppen träffade människor, som vräkts från sin bostad flera gånger om. Kriget är, tack och lov, slut sedan flera år. Men återhämtningen går långsamt för de allra flesta.
<B>Till släktingar</B>
På lediga dagar passade flera i gruppen på att besöka släktingar. Mediha Osmanovic hälsade på sin syster och bror i staden Prozor, 12 mil från Sarajevo.
? De har det mycket svårt. Man tror att livet blivit lättare, men för dem har det blivit svårare.
Hon berättar om hur systern återkom till sitt som det visade sig sönderslagna hem. I kriget förlorade systern sin son, och enbart att återse hans gamla rum var en fruktansvärd upplevelse.
? Vi har gråtit hela tiden, säger Mediha.
Azemina Avdic förlamas av sorgen, när hon försöker berätta om sina upplevelser. Hasiba får berätta i hennes ställe; om maken och brodern, som dödades i kriget och hur Azemina nu besökte deras gravar i Mostar.
Nedreta Hadzic berättar om sitt besök hos en moster, som nu bodde så eländigt. För gruppen blev detta en resa, som visade på mycken nutida nöd ? samtidigt som krigets traumatiska upplevelser än en gång steg upp ur deras inre.
? På så sätt var det en riskabel resa, säger Hasiba. Alla har ju sina sår inom sig. Ta mig själv, förut var vi inte fattiga i min familj. Vi var inte rika, men vi hade god ekonomi, man kunde ge sina barn säkerhet.
? Men nu är det helt annorlunda i Bosnien. Arbetslösheten är 60 procent.
Samtidigt var också just detta en av avsikterna med resan, detta att deltagarna skulle konfronteras med sitt eget traumatiska förflutna. Och frågan var då, hur de skulle klara detta.
? Man inte säga att ingen hade återfall, för det var mycket som var svårt, säger Hasiba.
? Men på seminarierna fick vi lyssna till andra människor, som öppnade sig och berättade om sina upplevelser. Då kände vi oss själva starkare.
? Så alla klarade av det här. Ingen har haft några nya psykiska problem efter resan.
<B>På modersmålet</B>
En inte helt betydelselös detalj är att deltagarna nu fick prata om posttraumatisk stress på sitt modersmål, både med experter och med vanligt folk. Det var en upplevelse i sig; samtalen i Norrköping har ju mest förts på svenska, med psykiatrer och andra.
I återbesöket i hemlandet ingick också utflykter. En del var av det enbart angenäma slaget, såsom till floden Bosnas upprinnelse där de fick åka med häst och vagn genom en lång, lång allé från den gamla österrikiska tiden.
Av lite mer speciellt slag var utflykten till den berömda tunneln, genom vilken transporterna till och från det av serberna belägrade Sarajevo ägde rum.
Den tunneln, som serberna inte hade en aning om, sträckte sig från Sarajevos internationella flygplats och 800 meter under jorden till det hus, där den mynnade ut.
<B>Stadens livsnerv</B>
Tunneln var 1,20 m hög och en meter bred, och längs denna trånga passage fördes soldater in i och skadade ut ur den inneslutna staden. Den här vägen kom livsmedel, bensin m m till staden. Den tunneln var stadens livsnerv, och utan den skulle många, många fler ha dukat under.
I huset där tunneln mynnade har nu blivit museum, där gruppen bland annat fick träffa den numera legendariska gamla kvinnan, som hela tiden bodde där och som bjöd varje nyanländ ur tunneln på ett stärkande glas vatten.
Några i sällskapet for till Banja Luka, den förut så blandade staden som var något större än Norrköping och som numera är serbisk.
Bussresan dit var en upplevelse, inte minst för Cattrin Wigge, Komvuxlärare i Norrköping som undervisat gruppen i svenska.
Hon tyckte det var så otroligt vackert längs vägen, med detta makalöst böljande landskap där plommonträden blommade på sluttningarna.
Men också här fanns krigets fruktansvärda spår ? med hela samhällen som totalförstörts, och i by efter by dessa långa rader av vita gravvårdar.
Cattrin berättar att hon vid avresan trott, att det skulle bli svårt att få deltagarna att prata svenska, när de nu återkom till hemlandet. Och så visade det sig, märkvärdigt nog, att det blev alldeles tvärtom.
De hade nämligen så mycket att berätta, återvändarna, och har väl i själva verket knappast någonsin pratat så mycket svenska som på den här resan.
Halva nätter kunde de sitta där, när flyktingarna från Bosnien berättade för svenskarna i teamet om sina minnen och upplevelser, och om tankar som resan väckte till liv.
<B>En rolig resa</B>
Mitt i allt det traumatiska och svåra blev det också, och det ska inte förglömmas, en rolig resa. Med god mat, med folkmusik och dans, och en växande sammanhållning som i en familj.
Alla lärde de känna varandra på ett nytt sätt. Och som Vladislava Mamkovic sammanfattar det hela:
? Det var sorgligt, och det var roligt.
Så jobbar vi med nyheter