Arkösund - samhället som blev en lyckad felsatsning
Så var vi då framme vid resans mål. I Arkösund!Samhället, som tillkom vid slutet av 1800-talet i direkt anslutning till järnvägen över Vikbolandet.Och som växte till och frodades. Även om utvecklingen aldrig blev riktigt den, som man hade tänkt sig.
Foto:
Järnvägsbygget baserades på väldiga markförvärv. I Arkösund uppfördes hamnen, restaurangen, hotellet och villorna på bolagets egen inköpta mark.
Den 15 januari 1895 började tågen, som dittills bara gått till Östra Husby, att rulla ända ut till Arkösund. Som man hade stora planer för; ur vad som inte varit mer än en obetydlig samling hus skulle ett helt nytt samhälle fås att växa fram.
I avsikterna ingick även en hamnanläggning, som vintertid - när Bråviken frös till, och lastfartygen inte kunde ta sig in till staden - skulle betjäna Norrköping.
Ett lyckat fel
Investeringarna gjordes. Men också Norrköpings stad (dit Arkösund ju inte hörde) satsade framåt, och inköpte 1904 en isbrytare. Med ens ändrades då förutsättningarna, hamnen i Arkösund behövdes inte längre.
Brukar det i varje fall heta - fast i jubileumsboken Arkösund 100 år sätts ett frågetecken för denna hävdvunna "sanning". Kanske var det ändå inte Norrköpings isbrytare, som gav dödsstöten åt hamnplanerna.
I konceptet för Arkösund ingick ju också att skapa ett sommarparadis för välbeställda. Villor byggdes, många signerade Norrköpingsarkitekten Werner Northun. Hotell och restaurang uppfördes, service etablerades.
Och även om det länge gick lite trögt så drogs sommargäster och turister dit. Om nu hamnen byggts ut i enlighet med ursprungliga planer hade detta gått stick i stäv med den framväxande, lukrativa turismen. Och kanske var det i själva verket inte minst därför, som hamnidéerna lades på hyllan.
Samlingspunkt
Även i Arkösund blev järnvägsstationen en självklar samlingspunkt.
Där hämtades på förmiddagen posten, och på eftermiddagen tidningarna. Vid dåligt väder samlades traktens fiskare på stationen, i väntan på att deras skutor skulle kunna gå ut.
I en intervju i Tåg och spår hade Carl-Gustaf Lindström, född på Gränsö på 1910-talet och inflyttad iland år 1947, en del att berätta om järnvägslivet i Arkösund.
I stationshuset bodde stinsen, och där fanns stationskarl, banvakt, postföreståndare och en bangårdsväxlare. Den sistnämnde hade även till uppgift att fylla kolkorgar, som skulle upp på loket.
För återfärden till Norrköping måste ångloket vändas. Banvakten, eldaren och lokföraren hjälptes åt med att för hand dra runt vändskivan.
Men vintertid kunde den ha frusit fast. Då gav lokföraren signal med ångvisslan, varvid allt folk i närheten (och väl då inte minst traktens unga grabbar) störtade fram för att hugga i.
Skulle bada
Vi ser badtåget bida sin väntetid på Arkösunds station. Dessa speciella tåg hade så många vagnar, att de ända in på 1950-talet drogs av ånglok. De var fulla med Norrköpingsbor, som skulle ut och bada.
Badtågen gick främst söndagar. Anlände till Arkösund vid tiotiden på morgonen, återvände till Norrköping framemot kvällen. En egenhet med dem var att de gick raka spåret, utan uppehåll, mellan Norrköping och Arkösund.
- När alla stigit av i Arkösund blev det mycket folk överallt, särskilt på badhusholmarna kryllade det av människor. Den som ville kunde lösa biljett där det även ingick middag på restaurangen, som i likhet med hotellet ägdes av järnvägsbolaget.
Berättade Carl-Gustaf Lindström, som också erinrade sig att en dylik kombinerad biljett vid någon tidpunkt hade kostat fem kronor.
Vikbolandsbanan lades ner år 1960. Men bilen och båten kom i stället, och Arkösund blomstrar ju än i varje fall sommartid.
Och om nu Arkösund på sitt sätt kan ha varit en felsatsning - så blev det ju, i varje fall, en mycket lyckad sådan.
Inte riktigt slut
Därmed är då denna 19 artiklar långa resa, från Norrköping till Arkösund, avslutad.
Fast vår artikelserie, den är ändå inte riktigt slut.
En gång till ska vi nämligen återkomma. Med en liten epilog.
Så jobbar vi med nyheter