Det är en mästerlig inledning. Fotografen Hoyte van Hoytema är sin vanliga stjärnglans trogen. När han står bakom kameran är allt storslaget.
Initiala tystnaden som fotot förmedlar sätter en ribba som inte sänks någon gång därefter. Varenda bild är som ett konststycke. I ett öde Dunkerque beskjuts av ett gäng brittiska soldater. Den enda som klarar sig är unge Tommy som hinner ta sig bakom de franska barrikaderna.
Lika stark som tystnaden var först, lika bombastisk är attackens kulor som bryter den. Tommy tar sig sedan till stranden där brittiska trupper är utslagna och omringade. Samtidigt som de väntar på räddning är de öppet villebråd för tyska trupper.
Varje sekund är ett parallellspår mellan hopp och förtvivlan, mellan död och räddning. Hela filmen ett blekt inferno, en kontrasternas tillvaro.
Samtidigt får vi följa Mr Dawson, sonen Peter och hans vän George som är några av alla civila som tog sig till Dunkerque med fritidsbåtar för att rädda så många soldater de kunde.
I deras närhet finns också stridspiloterna Collins och Farrier som går en kamp mot tyska plan.
När Christopher Nolan nu gett sig in på genren krigsfilm har han valt att göra en annorlunda sådan på flera plan. I den här skildringen syns aldrig fienden, mer än deras stridsplan.
De flesta rollfigurer lär vi aldrig känna mer än genom vad vi ser här och nu. En del kommer fram ändå men Nolan bryter mot den vanliga uppfattningen att filmare ska få fram djup genom att presentera karaktärerna.
Krigsfilmen handlar om en reträtt. Här finns inte heroiska slag eller starka män. Soldaterna är unga, rädda pojkar rakt igenom. Hjältarna är istället alla.
Det är vad jag tror historien handlar om i ”Dunkirk”, kollektivets osjälviska insatser. Att människors bästa kom fram när det behövdes som mest.
Civila över hela Storbritannien tog sina båtar ut på den farligaste färden möjligast för att både kortsiktigt och långsiktigt rädda sitt land. Även skådespeleriet är främst det kollektivas förtjänst. En rad meriterade och debuterande skådespelare bidrar med små dämpade glimtar för att tillsammans ge en övertygande helhet.
Med foto och manus som verktyg skapar Christopher Nolan en väldig, klaustrofobisk känsla. Tittaren känner sig närvarande och på plats. Kanske hjälper det även att inte blicka bakåt i individernas historia. Allt vi har är här och nu. Tid är en väldigt viktig faktor på så sätt i filmen.
Ännu en fullträff i Nolans cv. Nästa gång kan han utmana sig själv med att berätta en historia om kvinnor.